ett fordon

Om Pettersson hade ägt en bil hade det nog gått att förlika sig med tanken. Men när kärringen Olsson av någon anledning ute vid soptunnorna plötsligt föreslog av vi tillsammans skulle göra en utflykt till närmaste köpcentra och då kunde använda Nelsons bil slog det ner som en bomb.
"Menar du att Nelson äger en bil", väste Pettersson misstroget.
Som vanligt sade jag ingenting medan tankarna gjorde sitt bästa för att hamna på någorlunda rätt plats i skallen.
"Du måste fått det om bakfoten", sade jag till sist eftersom allt logiskt tänkande talade emot det hon precis påstått.
"Nä, det är dagens sanning, han sade att den stod parkerad nere i parkeringshuset."
"Han sade det, du har alltså inte sett bilen ifråga?"
"Varför skulle han ljuga om det, vi kan gå och fråga honom."
Utan att vänta på gensvar började kärringen Olsson gå mot bakdörren för att söka upp Nelson. Jag och Pettersson lunkade naturligtvis efter, vi var tvungna att med egna öron höra hur det var ställt med bilens vara eller icke vara.
Kärringen Olsson levererade en övertygande knackning hos Nelson som tydligt talade om för honom att sluta med det han eventuellt höll på med och genast masa sig fram till dörren. Två lika övertygande knackningar senare hördes ett hasande inifrån lägenheten och Nelson öppnade.
"Mmmm....." sade han med ögonen tätt ihopslutna, håret som en tecknad explosion och naturligtvis iklädd sina obligatoriska smutsgula kalsonger och en synnerligen illa sittande nätundertröja.
"Visst har du en bil, Nelson", sade kärringen Olsson hoppfullt.
Nelson blinkade ett par gånger och kliade sig frånvarande med högerhanden på magen, huvudet lutade han bakåt som för att kontrollera antalet flugor och andra småkryp i plastkåpan runt lysröret. Han samlade saliv ett tag genom att smacka ljudligt och lät tungan glida ut och in mellan sina torra läppar. Till sist var ritualen uppenbarligen över och han kisade mot oss.
"Jo, det är nog så", sade han och sträckte fram handen för att kunna stänga efter sig igen.
"Stopp, stopp, du förstår, vi skulle så gärna vilja åka ut till köpcentrat en bit utanför staden och undrar om vi inte kunde få låna din bil en liten stund", fjäskade kärringen med sin mildaste röst.
Vare sig jag eller Pettersson hade någon större längtan efter att trängas på ett köpcentra men vi ville gärna försäkra oss om sanningshalten i påståendet att Nelson ägde en bil. Skulle det då innebära att vi var tvungna att ägna en eftermiddag i sällskap med kärringen Olsson och hennes shoppingbegär så fick det väl bli så.
"Jag lånar inte ut den, men jag kan köra er dit. Jag ska bara ta på mig byxorna först", sluddrade Nelson trött och vände in i lägenheten igen.
Efter en halvtimme stod vi i samlad tropp utanför huset med Nelson som stolt härförare, vilket han tydligt poängterade genom att högljutt tala om för oss att vi skulle hålla oss bakom honom eftersom han var den enda som visste var bilen fanns. Ner till parkeringshuset var det inte längre än tre kvarter men med Petterssons dåliga ben och Nelsons ännu inte avslutade bakfylla tog förflyttningen sin lilla tid. Kärringen Olsson gjorde misstaget att efter ett kvarter försöka skynda på processen genom att själv ta tempot vilket resulterade i att Nelson tvärstannade och först efter övertalning förmåddes fortsätta sin långsamma vandring till den påstådda bilen.
"Jag tror den står på andra våningen", sade Nelson när vi klev in genom entrén till parkeringshuset.
"Vadå tror, du var den enda som visste var den stod sade du ju", fräste Pettersson surt.
"På ett ungefär i alla fall, jag har inte kört den på flera år."
Jag blev mer och mer tveksam till att sätta mig i samma bil som Nelson och jag hoppades för ett ögonblick att bilen skulle vara försvunnen eller helt enkelt en uppdiktad historia.
"Där är den",sade Nelson plötsligt och pekade på en plats lite längre fram.
En Saab 96 utan hjul, en spräckt bakruta och en lack som i förgången tid skulle varit beige stod sorgligt parkerad med kofångaren intryckt i cementväggen. Jag skulle precis vända mig om och gå därifrån när jag hörde Pettersson prata med något som liknade glöd i rösten.
"Så illa däran är den nog inte, med ett par nya hjul från skroten och lite annat smått och gott så kanske vi kan få igång den."