måndag 26 september 2011

att trängas

Plötslig sorg, eller glädje för den delen, är en ovälkommen gäst. Mitt liv har vittrat sönder runtomkring mig och den smala pelare jag balanserar på tål helt enkelt inga förändringar. Allt inuti mig är paketerat i lagom stora doser, fördelat i små separata rum. På ett ben står jag med armarna rakt ut för att hålla balansen när jag i fjärran ser pilen närma sig. Nu är det ju ingen pil i egentlig mening, men bara för att du ska förstå vill jag att du föreställer dig att känslan är densamma som när en vass spets tränger igenom din hud och låter smärtan skrika fritt. Eller om du petar dig i ögat med fingret, hårt och resolut.
Denna gång är det sorgen som ställer till det. Döden har på något sätt blivit synonym med sorg, trots att det ibland kan vara precis tvärtom, men inte idag. Absolut inte idag. Så länge som möjligt intalar jag mig att det är någon jag inte känner, men strax innan spetsen tränger igenom skallbenet på mig ser jag en reflektion av ditt ansikte i den blanka metallen. En efter en spricker mina noga sorterade tankar som små såpbubblor i vinden. De kastar för evigt av sig sina bojor och skrattar elakt när de rusar runt i ett allt högre tempo. Som skolbarn i en överfull korridor vid dagens slut knuffas de och trängs om utrymmet tills jag inte står ut längre. Vad tjänar det till att hålla balansen? Jag drar ut pilen och låter mitt innanmäte slippa ut genom såret, allt som är jag skingras tills bara en tanke återstår. Den väger ingenting, trots det är den omöjlig att hålla fast. Jag sträcker mig efter den men i samma ögonblick jag lägger fingrarna på dess yta faller jag.

4 kommentarer:

marie ettanbo sa...

Smärtsam svärta med mycket vackert bildspråk.

Pia sa...

Fin skildring. Tröstkramar om du behöver.

disco sa...

precis kram.
Bra förmedlat

marmoria sa...

Stiligt. Kan bara säga det.