Böljande, prunkande, ömsom daggvåt, ömsom solstekt. Tänk om du någon gång fick visa upp dig i din rätta skepnad. Inte ett rakt streck någonstans, alltid formad efter behov, av vind, sol och regn. Under oändliga tider strävar du efter att breda ut dig, sträcka på dig och bara vara vacker. Du är givmild mot dem som förstår att försiktigt plocka av dina skatter men lika hård mot dem som missbrukar och skövlar. Du som vid en första blick kan te dig slumpartad samspelar i själva verket med allt, utom mig.
Det är en tävling som jag inte kan vinna. Trots ihärdiga spadtag längs kanten är du ändå alltid ojämn nästa gång. Rödblank av svett kapar jag ständigt dina små strån som ändå alltid reser sig mot skyn. Jag försöker att gömma dig under döda stenar men du hittar alltid en väg tillbaka. Med rätlinor vill jag betvinga dig men du bryr dig inte, irriterande trotsar du min önskan om en fyrkantig värld och sträcker ut dig med hundratals små armar som i en långsam gäspning.
Jag blir ju bara besviken gång på gång. Varför kan jag inte acceptera dig för den du är?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Den här texten var bara vacker. Tänk, att skriva så milt om ett så taggigt ämne! Man ser verkligen det prunkande "ogräset". Ibland säger folk att de vill sätta upp ens text på kylskåpet. Om jag hade ett kylskåp... :-)
Var inne hos Per och läste om romaninledningar och flygplansdörrar och Moberg. Såg även din kommentar. Är det din erfarenhet att man MÅSTE systematisera? Jag trodde det men det enda längre projekt jag slutfört gjorde jag enligt "first draft"-metoden. Jag skrev första utkastet jättefort, med bara några lösa idéer och litet fakta på ett par papper, tänkte att linjärt tänkande och systematik och sånt får komma in i efterhand. Lycklig blev jag när det inte behövdes. Jag hade en hållbar struktur i det jag gjort, behövde bara putsa på ordnyanser och killa darlings. Mest killa darlings. Vad som möjliggjorde detta var paradoxalt nog att jag medvetet inte tänkte på slutresultatet alls när jag skrev, jag bara skrev på. Det var smärtfritt och roligt. Jag misstänker att även om man strukturerar, måste man bryta upp strukturen i efterhand. Allt beror förstås på vilken sorts text man skriver, om den kräver mycket research et cetera eller inte.
"irriterande trotsar du min önskan om en fyrkantig värld"
I dessa ord läser jag in en hel del. Önskan om att livet ska vara begripligt och förutsägbart t ex.
Min kille vill ha en ogräsfri trädgård medan jag bit för bit släpper in det "vackra" ogräset. ja , för jag anser att många ogräs är vackra, och nu äntligen börjar han sakta ge med sig.Idag är vår trädgård en mer naturlig plats där vilda och tama växter samsas i en enda något sånär ordentlig röra.
Man kan inte pressa in en boll i en fyrkant, men inte heller alltid tvinga en fyrkant att vara en fyrkant.
Som vanligt en bra text.
Ja, vackert skrivet. Jag gillar andemeningen(?), att vissa saker bara är och inte går att tämja eller klippa bort. Och så blev jag mycket förtjust i meningen med den långsamma gäspningen. Levande! Bra, bra.
Tack för alla fina kommentarer du ger mig. Varför kan vi inte accceptera människor för dem de är, det har jag undrat länge.
Ingen är felfri, eller rättfri om man så vill.
Beror så på vem man frågar, från vilken norm man vill döma efter. Vad är ett ogräs? Kanske en stark "växt" som vill överleva alla försökt till utplåning utifrån.
Skrev lite om att systematisera som diskuterats ovan. Finns på min huvudblogg.
http://bokmanglarn.blogspot.com/
Verkligen intressant, full av tolkningar. Jag gillar det här.
Det här gillar jag alldra mest, ger spännande bilder och känns liksom mysigt.
"irriterande trotsar du min önskan om en fyrkantig värld och sträcker ut dig med hundratals små armar som i en långsam gäspning."
Skicka en kommentar