200 ord

Tvåhundra ord. Skriken räknades också. Han räknade allt och de visste om det, ändå skrek de. Varför utnyttjade de inte orden bättre, de ägnade sina sista ord till rent nonsens. Fanns inga drömmar inom dem längre, ingen längtan efter att bli ihågkommen för något stort. Han hade gärna skrivit ner deras sista ord om det hade varit värt något. De förstod inte att ord smakade. Var man lade orden på tungan betydde allt. Hade han inte talat om för dem att de hade begränsat antal ord att använda? Själv visste han att använda sina med eftertanke. Inte ett ord i onödan. Han ville inte göra dem illa men efter tvåhundra ord var det oåterkalleligen slut. Det var inte hans beslut.

"Hjälp mig".
Förstod hon inte att det var slöseri? Det enda han kunde göra var att skaka på huvudet för att inte slösa på sina egna ord. Inom sig förstod han att hon inte skulle klara det. Med sorg i hjärtat synade han bordet framför sig. Var hon förtjänt av en skonsam död? Nej, hon var alldeles för självisk. Försökte rädda sig själv med meningslösa fraser som inte gjorde annat än att skada henne. Han valde en lång sågtandad kniv.