torsdag 16 juli 2009

att tjata

"Måste du hålla på och tjata hela tiden?"
Han ignorerade frågan och fortsatte på den inslagna linjen. Dispyten denna gång handlade om sonen skulle få mer pengar, vilket han motsatte sig. Månadspengen var slut och det var fortfarande långt kvar tills nästa utbetalning. Naturligtvis gick han igång och försökte förklara vikten av att hålla i sina pengar. Det slog honom plötsligt att tjat alltid föregicks av ett nej. Hade han sagt ja skulle diskussionen inte ens blivit av.
"Men jag ska ju på konsert med mina kompisar", fortsatte sonen.
"Det skulle du ha tänkt på innan du gick på bio, var på McDonalds och var du nu har gjort av dina pengar."
"Vad fan, det kostar ju så fort man går utanför dörren, pengarna räcker helt enkelt inte."
"Tror du att jag kan göra allting jag vill hela tiden, livet består av val, i stort som i smått."
Sonen vände om och lufsade iväg med sin stora kropp som en missnöjd nallebjörn. Kroppen passade liksom inte ihop med det som fanns inuti. Hans lilla dagispojke som gillade att bygga med lego och sparka fotboll på grönet hade en dag vaknat upp groteskt förstorad och utan kontroll över armar och ben. Glas och tallrikar åkte i golvet, oavsiktligt men ändå till stor irritation för dem runt omkring. Kläder och skor blev för små redan i det ögonblicket man kom hem från affären med påsen. Och sedan allt detta tjat, både från sonens och hans sida. Förut kunde han säga vad som skulle göras utan mothugg. Nu blev en enkel uppmaning om att gå och lägga sig genast bränsle till långa diskussioner som inte sällan slutade någon helt annanstans än där de började. Måtte han bli vuxen fort, skaffa sig en egen inkomst och någonstans att bo. Men så insåg han plötsligt att han då kanske skulle få tjata för att få honom att komma och hälsa på. Imorgon skulle han försöka hålla inne lite med allt han ville säga, men han ville ju bara väl.

6 kommentarer:

Charlotta sa...

Den här historien gillade jag mycket. Pappan inser att han tjatar men vet inte hur han ska komma ur det. Det är det verkliga livet!

Sofie B-C sa...

En gripande text, tycker jag -väldigt fint fångat. Precis som det är, med den lille killen som "lufsade iväg med sin stora kropp som en missnöjd nallebjörn" och föräldern som står där framför sin "lilla dagispojke som gillade att bygga med lego" nu "groteskt förstorad och utan kontroll över armar och ben". Vilken fin blandning av empati, kärlek och ömsesidig förvirring//Sofie

Cattis sa...

Mycket fin berättat om hur det är i verkligheten. Jag känner igen det där otroligt mycket.

Cattis

Siestri sa...

En bra beskrivning av en pappa med insikt.Jag gillade beskrivningen av pojken som inte passade in med kroppen. Känner igen det med min egen son.

Margareta sa...

Tänk vad svårt det är ibland att uttrycka den kärlek man vill till sina barn och istället hamna i förvirrande diskussioner. Din text lyckas med båda delarna. En kärleksfull beskrivning av vardagen med barn under tillväxt!

Margareta sa...

Alltså jag menar förstås att du uttrycker både kärlek och förvirring på ett underbart sätt.