att tjata

"Måste du hålla på och tjata hela tiden?"
Han ignorerade frågan och fortsatte på den inslagna linjen. Dispyten denna gång handlade om sonen skulle få mer pengar, vilket han motsatte sig. Månadspengen var slut och det var fortfarande långt kvar tills nästa utbetalning. Naturligtvis gick han igång och försökte förklara vikten av att hålla i sina pengar. Det slog honom plötsligt att tjat alltid föregicks av ett nej. Hade han sagt ja skulle diskussionen inte ens blivit av.
"Men jag ska ju på konsert med mina kompisar", fortsatte sonen.
"Det skulle du ha tänkt på innan du gick på bio, var på McDonalds och var du nu har gjort av dina pengar."
"Vad fan, det kostar ju så fort man går utanför dörren, pengarna räcker helt enkelt inte."
"Tror du att jag kan göra allting jag vill hela tiden, livet består av val, i stort som i smått."
Sonen vände om och lufsade iväg med sin stora kropp som en missnöjd nallebjörn. Kroppen passade liksom inte ihop med det som fanns inuti. Hans lilla dagispojke som gillade att bygga med lego och sparka fotboll på grönet hade en dag vaknat upp groteskt förstorad och utan kontroll över armar och ben. Glas och tallrikar åkte i golvet, oavsiktligt men ändå till stor irritation för dem runt omkring. Kläder och skor blev för små redan i det ögonblicket man kom hem från affären med påsen. Och sedan allt detta tjat, både från sonens och hans sida. Förut kunde han säga vad som skulle göras utan mothugg. Nu blev en enkel uppmaning om att gå och lägga sig genast bränsle till långa diskussioner som inte sällan slutade någon helt annanstans än där de började. Måtte han bli vuxen fort, skaffa sig en egen inkomst och någonstans att bo. Men så insåg han plötsligt att han då kanske skulle få tjata för att få honom att komma och hälsa på. Imorgon skulle han försöka hålla inne lite med allt han ville säga, men han ville ju bara väl.