Han hade hört stycket på en konsert och blivit såld. Inte bara stycket i sig, även det visuella uttrycket hade tagit honom hårt. Ever-Livin Rhythm av Neil B Rolnick, det var fan i mig perfekt, han skulle göra det själv.
Från att ha varit entusiastisk över projektet dröjde det inte länge innan andra känslor övermannande honom. Hur i helvete skulle han få tag på alla instrument han behövde? Notpapperet framför honom svämmade över av svarta pluttar och streck med ibland tydliga instruktioner, ibland ytterst knapphändig information. Han tog ett papper och försökte systematisera upp stycket, gick igenom takt för takt, skrev ner vilka instrument som var aktuella, vilka klubbor han var tvungen att skaffa. Vad fan, till och med en stråke skulle till.
Woodblock, Tempelblock, Cymbaler, Guiro, Bongos, Tomtoms, Bassdrum, Cowbells, Gongar, Hihat, Timbales, Vibraphone, Tubular Bells, Marimba, Dobachi japanska skålklockor. Dessutom skulle han bli tvungen att hyra det förinspelade band som låg i bakgrunden hela tiden.
De närmaste veckorna ringde han mängder av samtal för att på olika håll låna ihop instrument till sitt projekt. Vissa var lätta att få tag på men de japanska skålklockorna blev ett riktigt detektivarbete. Till slut fanns ingen annan råd än att ringa den danske slagverkare som gjort stycket på konserten och fråga snällt om han fick låna dem. Efter vissa inledande språkproblem bestämdes att han fick låna dem mot att han själv betalade fraktkostnaden.
Efter tre och en halv veckas samlande kunde han äntligen börja ställa upp instrumenten för att börja öva. Han insåg på en gång att det inte var så enkelt. Instruktioner om hur instrumenten skulle stå i förhållande till varandra saknades och den minnesbild han hade från konserten var något bristfällig. En bit ner på sidan två i stycket upptäckte han att det inte gick längre. Vänster fot skulle trampa på Hihaten samtidigt som höger hand spelade marimba och vänster hand spelade bongos. Han behövde vara över två meter lång om han med nuvarande uppställning skulle klara det. Ombyggnad.
Efter ytterligare två veckor hade han kommit igenom stycket så pass att han visste hur allt skulle stå för att det praktiskt skulle vara genomförbart. Skulle han äntligen få syssla med musiken? Det förinspelade bandet visade sig vara betydligt svårare att följa än han föreställt sig. Det fanns ingen tempoangivelse någonstans, allt gick på sekunder där han själv fick välja hur snabbt eller långsamt vissa partier skulle spelas. Bandet tog också paus i långa stycken då han inte hade någon vägledning överhuvudtaget. Till slut satte han upp en klocka som han försökte följa i de svåraste partierna.
Två månader tog det för honom att bemästra stycket. Det var hans första solokonsert med Ever-Livin Rhythm som huvudakt. Nervositeten sköljde genom kroppen på honom men vid det här laget hade han lärt sig att välkomna den. Den var nödvändig, oron i kroppen som i samma ögonblick han tog scenen i besittning förbyttes i koncentration. Han nickade svagt åt teknikern som satte igång bandet.
Han fick stående ovationer och efteråt var många av hans vänner framme och gratulerade honom till en bra konsert.
"Det måste vara häftigt att bara kunna spela sådär, det ser så lätt ut när du gör det."
Han bara log svagt.
Från att ha varit entusiastisk över projektet dröjde det inte länge innan andra känslor övermannande honom. Hur i helvete skulle han få tag på alla instrument han behövde? Notpapperet framför honom svämmade över av svarta pluttar och streck med ibland tydliga instruktioner, ibland ytterst knapphändig information. Han tog ett papper och försökte systematisera upp stycket, gick igenom takt för takt, skrev ner vilka instrument som var aktuella, vilka klubbor han var tvungen att skaffa. Vad fan, till och med en stråke skulle till.
Woodblock, Tempelblock, Cymbaler, Guiro, Bongos, Tomtoms, Bassdrum, Cowbells, Gongar, Hihat, Timbales, Vibraphone, Tubular Bells, Marimba, Dobachi japanska skålklockor. Dessutom skulle han bli tvungen att hyra det förinspelade band som låg i bakgrunden hela tiden.
De närmaste veckorna ringde han mängder av samtal för att på olika håll låna ihop instrument till sitt projekt. Vissa var lätta att få tag på men de japanska skålklockorna blev ett riktigt detektivarbete. Till slut fanns ingen annan råd än att ringa den danske slagverkare som gjort stycket på konserten och fråga snällt om han fick låna dem. Efter vissa inledande språkproblem bestämdes att han fick låna dem mot att han själv betalade fraktkostnaden.
Efter tre och en halv veckas samlande kunde han äntligen börja ställa upp instrumenten för att börja öva. Han insåg på en gång att det inte var så enkelt. Instruktioner om hur instrumenten skulle stå i förhållande till varandra saknades och den minnesbild han hade från konserten var något bristfällig. En bit ner på sidan två i stycket upptäckte han att det inte gick längre. Vänster fot skulle trampa på Hihaten samtidigt som höger hand spelade marimba och vänster hand spelade bongos. Han behövde vara över två meter lång om han med nuvarande uppställning skulle klara det. Ombyggnad.
Efter ytterligare två veckor hade han kommit igenom stycket så pass att han visste hur allt skulle stå för att det praktiskt skulle vara genomförbart. Skulle han äntligen få syssla med musiken? Det förinspelade bandet visade sig vara betydligt svårare att följa än han föreställt sig. Det fanns ingen tempoangivelse någonstans, allt gick på sekunder där han själv fick välja hur snabbt eller långsamt vissa partier skulle spelas. Bandet tog också paus i långa stycken då han inte hade någon vägledning överhuvudtaget. Till slut satte han upp en klocka som han försökte följa i de svåraste partierna.
Två månader tog det för honom att bemästra stycket. Det var hans första solokonsert med Ever-Livin Rhythm som huvudakt. Nervositeten sköljde genom kroppen på honom men vid det här laget hade han lärt sig att välkomna den. Den var nödvändig, oron i kroppen som i samma ögonblick han tog scenen i besittning förbyttes i koncentration. Han nickade svagt åt teknikern som satte igång bandet.
Han fick stående ovationer och efteråt var många av hans vänner framme och gratulerade honom till en bra konsert.
"Det måste vara häftigt att bara kunna spela sådär, det ser så lätt ut när du gör det."
Han bara log svagt.
8 kommentarer:
Underbart. Går igång på alla gongar och grejs. Har alltid undrat hur slagverkare GÖR. Vart musiken tar vägen när det är så mycket meck. Tack för inblicken.
Tack för att du delade med dig av din hemliga värld.
Härlig berättelse! Jag måste berätta att min ene son har ett ganska så stort trumset här hemma. Han spelar såklart och ibland muttrar grannar. Jag kom till slut på att köpa honom ett digitalt sätt och nu är det lite gladare miner på kära grannar. Men, i vilket fall så har jag prövat att spel och inte är det lätt inte....
Ja, trummor tyckte jag alltid verkade så lätt tills jag läste musik och verkligen sattes på prov. Dessutom är det ju ett himla ansvar att vara den "som håller ihop" alla de andra musikerna med "pulsen" i låten. Nej, jag har fått mycket större respekt inför det instrumentvalet nu...du beskriver väldigt bra hur mycket jobb man får lägga ner. Men det måste ju känts väldigt skönt när den satt!! =)
Jag gillar trumsolon. Träning ger färdighet:)
Tack för insyn i en för mig okänd värld!
"...Tubular Bells, Marimba, Dobachi japanska skålklockor" - i min värld skulle det kunna vara namn på fuchsior (behöver jag förklara att det är sommarblommor? ;) )
Jag som är helt oskolad i musik, inte tondöv men näst intill, blir nästan lite fascinerad över att det 'bara' tog två månader att öva in stycket. Blir alltid imponerad av musiker som kan så otroligt mycket innantill. Även om det ligger mycket svett och möda bakom...
spännande spännande min stora passion i livet musiker. underverksmänniskor som lockar fram mina sinnen, och trummissar sitter alltid längst bak. men är oftast lite mera spännande än bandet i övrigt. de har ju en ledande roll för att visa de andra framåt
Skicka en kommentar