Han satt näst intill apatisk och tittade ut på solen genom sina skitiga fönster. Solen borde göra honom glad, det hade den alltid gjort förut. Det var som om någon dragit ut proppen och dränerat honom på all energi. Till och med jobbet hade förlorat sin glädje. Han gick dit, gjorde vad han skulle, gick hem och låste dörren om sig. Alla sade åt honom att släppa det, men hur skulle han kunna göra det. Hon ville inte ens prata med honom. Att samma dag kunde få så olika betydelse beroende på i vilket ljus man såg det. När han träffade henne präntade han den dagens datum som en av de lyckligaste dagarna i livet. Nu förbannade han dagen och önskade att han aldrig hade sett henne. Trots det älskade han henne fortfarande men han förstod att det var omöjligt. Hon var färdig med honom, tagit det hon ville ha av honom, hans känslor, hans tillit och hans självkänsla.
Någonstans inom sig visste han att han skulle komma ut på andra sidan som en hel människa igen. Han hade gjort förut och han kunde göra det igen. Först var han tvungen att sörja klart, blotta sitt innersta, vräka ur sig allt ont. Sådant var han bra på, hade massor av träning. Så innerligt trött han var på känslor och vad de gjorde med honom. Nästa gång, lovade han sig, skulle allt bli bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tycker du beskriver hjärtesorgen väl. Undrar om vi människor blir begagnade. Genom alla möten och upplevelser utvecklas man ju hela tiden. Det borde innebära att din huvudperson just nu förpuppas i sin sorg och ut kommer något nytt, mer erfarenrik - inte begagnat. :)
Jag tror på det att man måste få må dåligt, vräka ur sig som du skriver. Bra beskrivet.
Jag undrar bara över hur man sitter näst intill apatisk :-)?
Svidande kärlekssorg, väl beskriven. Hoppfullt i slutet - skönt!
Fint.
Nästa gång, nästa gång om och om igen igenkännande
Skicka en kommentar