Mikael vaknade plötsligt. Det var fortfarande mörkt och han hörde Jessica andas tungt bredvid honom. Han kvävde en impuls att vända sig om och somna igen. Försiktigt drog han täcket åt sidan, noga med att inte blotta Jessicas kropp för kylan. Han ville ha den här stunden för sig själv på morgonen och ville inte att hon skulle vakna.
Måndagar var enda dagen i veckan då Jessica började senare. Då kunde han sitta i kalsongerna vid köksbordet och dricka sitt kaffe, fri från alla. Fyra koppar på raken, en grov macka med ost och paprika, en banan, lokaltidningen och lugnet. Detta ofattbara lugn som svepte in honom i en välbehövlig dimma. Vid denna enda tidpunkt var han någon annan, eller sig själv, han visste inte vilket. Mald mellan kvarnstenar förvandlad till stenmjöl för att sedan hällas i form och gjutas. Vem fan var han egentligen? Kunde han med säkerhet säga en enda sak han verkligen ville göra?
Hans egna tankar togs tidigt ifrån honom och ersattes av föräldrarnas. Arvtagare var riktningen och målet, kopiera ett liv och fortsätta leva det åt någon annan. Mot sin vilja hade nu också nått det målet. Han skulle aldrig sälja företaget till kineserna, det visste han. Även om han hatade stället var han genomsyrad av det, hans livsluft bestod av plastångor och granulat.
Far hade överlevt gårdagens attack men var nu i stort sett okontaktbar. Hur han än försökte kände han ingenting, ingen ånger, ingen sorg, det var tomt. Mor hade till sist fällt några tårar i bilen på vägen hem men han misstänkte starkt att det var för att hon tyckte synd om sig själv. Pliktskydligast hade han frågat om hon klarade sig ensam innan han släppte av henne utanför villan.
Han hällde i sig det sista av kaffet och blundade intensivt. Tvingade sig att tömma huvudet på gårdagen. En ny vecka hade börjat, han skulle ta sin fars plats, fars liv hade blivit hans.
måndag 7 december 2009
söndag 6 december 2009
att övervaka
Nu låg han bara där. En oformlig massa som flöt ut över sängen hjälpligt dold av det randiga täcket. Rösten som förut fått honom att rysa av skräck var nu sprucken och skör. Blicken, ett avlägset minnne sökande efter en punkt att slå sig ner vid.
Mikael trodde han skulle känna sig fri, men känslan var den rakt motsatta. Förut visste han vad han slogs mot men utan en tydlig fiende gick han vilse. Företaget var hans men Eriks anda hängde som tunga draperier längs väggarna. Överallt där Mikael gick blåste en het vind som viskade med fars röst. Förut kunde han stormande slänga igen dörren efter sig, lämna Erik kokande av ilska bakom sitt skrivbord. Nu satt han tyst i hans själ och noterade alla andetag med ett oförsonligt leende.
Margaretha grät inte, det anstod inte en kvinna i hennes ställning. När som helst kunde en sköterska komma in genom dörren, då ville hon vara representabel. Hon log ömt mot Mikael där han böjde sig ner vid sin fars sida och lade armen över hans mage. De hade gett honom en bra uppväxt och hon var glad att han till sist valt att arbeta i familjeföretaget. Det borgade för att hennes ställning i samhället skulle bestå ännu en tid. Plötsligt såg hon Mikael resa sig hastigt från sängen. Erik låg med uppspärrade ögon och en hög ton skar genom rummet. Dörren öppnades och två sköterskor rusade fram till sängen.
"Vi måste kalla på läkaren, vill ni vara snälla och vänta utanför så länge."
Margaretha kämpade fram ett stoiskt leende och gick långsamt med rak rygg ut från rummet med Mikael strax bakom. Den del av henne som inte syntes för omvärlden skrek efter Erik, bad honom att inte lämna dem ännu.
"Plötsligt började han bara att rycka i hela kroppen", sade Mikael tyst där han stod med ryggen lutad mot väggen.
Margaretha sade ingenting, hon lade sin arm över Mikaels och strök den sakta för att trösta.
Vet du, far, jag vill inte ha ditt djävla företag längre, jag ska sälja hela skiten till kineserna.
Han hade njutit av att se hjälplösheten i hans ögon men visste att det var tillfälligt. Strax skulle han åter klänga sig som en mistel runt hans själ och suga ur honom all näring tills bara ett tomt skal återstod. Han hoppades att Erik skulle dö innan dess.
"Doktorerna är duktiga nu för tiden, det blir nog bra ska du se, mor."
"Du är en god son, Mikael, jag och far är så stolta över dig."
Mikael trodde han skulle känna sig fri, men känslan var den rakt motsatta. Förut visste han vad han slogs mot men utan en tydlig fiende gick han vilse. Företaget var hans men Eriks anda hängde som tunga draperier längs väggarna. Överallt där Mikael gick blåste en het vind som viskade med fars röst. Förut kunde han stormande slänga igen dörren efter sig, lämna Erik kokande av ilska bakom sitt skrivbord. Nu satt han tyst i hans själ och noterade alla andetag med ett oförsonligt leende.
Margaretha grät inte, det anstod inte en kvinna i hennes ställning. När som helst kunde en sköterska komma in genom dörren, då ville hon vara representabel. Hon log ömt mot Mikael där han böjde sig ner vid sin fars sida och lade armen över hans mage. De hade gett honom en bra uppväxt och hon var glad att han till sist valt att arbeta i familjeföretaget. Det borgade för att hennes ställning i samhället skulle bestå ännu en tid. Plötsligt såg hon Mikael resa sig hastigt från sängen. Erik låg med uppspärrade ögon och en hög ton skar genom rummet. Dörren öppnades och två sköterskor rusade fram till sängen.
"Vi måste kalla på läkaren, vill ni vara snälla och vänta utanför så länge."
Margaretha kämpade fram ett stoiskt leende och gick långsamt med rak rygg ut från rummet med Mikael strax bakom. Den del av henne som inte syntes för omvärlden skrek efter Erik, bad honom att inte lämna dem ännu.
"Plötsligt började han bara att rycka i hela kroppen", sade Mikael tyst där han stod med ryggen lutad mot väggen.
Margaretha sade ingenting, hon lade sin arm över Mikaels och strök den sakta för att trösta.
Vet du, far, jag vill inte ha ditt djävla företag längre, jag ska sälja hela skiten till kineserna.
Han hade njutit av att se hjälplösheten i hans ögon men visste att det var tillfälligt. Strax skulle han åter klänga sig som en mistel runt hans själ och suga ur honom all näring tills bara ett tomt skal återstod. Han hoppades att Erik skulle dö innan dess.
"Doktorerna är duktiga nu för tiden, det blir nog bra ska du se, mor."
"Du är en god son, Mikael, jag och far är så stolta över dig."
lördag 5 december 2009
ett bidrag
Trötthet. Förut kunde han peka på sin kropp och tala om var den kom ifrån. Alla undrade och han berättade. Det gjorde han inte längre. Hans nya liv hade satt munkavel på honom, tagit ifrån honom rätten att klaga.
Tacksamhet. Det nya ordet i hans liv som alla drog ur honom som trasorna ur en trollkarlshatt. Allt han kände var skuld men ingen ville se. En främmande planet i hans universum som landat med hjälp av en kapsel fylld av is.
Någon dog för hans skull. Så var det inte men det var så han såg det. Spridd likt frömjöl för vinden, en färdigskuren tårta där bitarna lottades ut. Han hade tagit emot sin bit och ätit under tystnad.
Nu var han tvungen att leva vidare med fler än sina egna minnen. Minnen som han inte visste något om, som han gång på gång fantiserade fram i en ändlös rad av kombinationer. Det var hans trötthet nu, en trötthet ingen ville veta av.
Tacksamhet. Det nya ordet i hans liv som alla drog ur honom som trasorna ur en trollkarlshatt. Allt han kände var skuld men ingen ville se. En främmande planet i hans universum som landat med hjälp av en kapsel fylld av is.
Någon dog för hans skull. Så var det inte men det var så han såg det. Spridd likt frömjöl för vinden, en färdigskuren tårta där bitarna lottades ut. Han hade tagit emot sin bit och ätit under tystnad.
Nu var han tvungen att leva vidare med fler än sina egna minnen. Minnen som han inte visste något om, som han gång på gång fantiserade fram i en ändlös rad av kombinationer. Det var hans trötthet nu, en trötthet ingen ville veta av.
fredag 4 december 2009
att exkludera
En bok med tomma blad där jag med mina tankar fuktat sidorna, kapitel efter kapitel. Den är min och ingen annans, ett enda exemplar med rätten att skrivas om när jag så önskar. Jag vet att jag är unik liksom du men hur jag än skriker kan du inte höra mitt innersta. Där är vi ensamma, gungande som skeppsbrutna på öppet hav. Min vilja har inget med saken att göra. Du kan gräva i min kropp med dina bara händer utan att hitta vad du söker.
För det är väl det du gör, söker? Letar efter ljuset, ett enda tecken på att jag verkligen finns. Du speglar dig i mina ögon och tror att du ser mig när du egentligen bara ser dig själv. Vad du vill är aldrig detsamma som jag vill.
Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Därför är inte evigheten för dig, därtill är du alldeles för otålig. En vindil blåser och du följer den utan tanke i tron att den har ett mål. Vet att stanna i tid innan den lämnar land. Som en fyrbåk står du ensam vid havets början och kan inget annat göra än att lägga dig i dina egna tårar.
För det är väl det du gör, söker? Letar efter ljuset, ett enda tecken på att jag verkligen finns. Du speglar dig i mina ögon och tror att du ser mig när du egentligen bara ser dig själv. Vad du vill är aldrig detsamma som jag vill.
Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Därför är inte evigheten för dig, därtill är du alldeles för otålig. En vindil blåser och du följer den utan tanke i tron att den har ett mål. Vet att stanna i tid innan den lämnar land. Som en fyrbåk står du ensam vid havets början och kan inget annat göra än att lägga dig i dina egna tårar.
torsdag 3 december 2009
en explosion
Han var en rovfågel, stillasittande, spanande efter byte. Med glasklar blick registrerades varje rörelse, varje avvikelse från naturens egen rytm.
Han kunde se att Mikael svettades långt därinne under sin skräddasydda kostym. Vad i helvete var det för påhitt? Han såg det som ett utslag av mindervärdeskomplex, själv gick han alltid till jobbet i jeans och t-shirt och det gick alldeles utmärkt ändå. Hans egen son var ett löv som landat i strömmande vatten utan möjlighet att välja riktning. Mikael, vem är som Gud, ett noga utvalt namn, passande för en efterträdare till posten som VD för företaget. Till Eriks stora sorg och vrede en ärkeängel som tidigt förlorat sina vingar.
Erik reste sig upp från sin plats vid kortänden av bordet.
"Vad jag förstår har detta extramöte sammankallats med anledning av den förestående expansionen av företaget, men som ni alla vet är allting redan i rullning och går inte att stoppa."
Med bävan i blicken reste sig Mikael upp från stolen och såg sin far i ögonen. Ögonblicket var ett hål så djupt att ljuset försvann i det. Ett bottenlöst gap som skulle sluka honom hel om inte han fick ur sig det han var tilldelad att säga.
"Jo, far", harklade han sig och fick samtidigt en spark under bordet av Björn som stirrade ilsket på honom. "Kontraktet är lagt på is tills vidare och vi har tillsammans kommit fram till att du inte är lämplig som ledare för det här företaget."
Egentligen skulle han ha satt sig ner på en gång för att på så sätt klargöra att det var slutdiskuterat, men han var fastfrusen. Blodådrorna i hans fars panna hotade att tränga ut genom huden och munnen gapade ljudlöst. I nästa ögonblick låg Erik på golvet. Björn hejdade Mikael att rusa fram och lät istället de närmaste ta hand om saken.
"Fokus, för helvete, det är ju ditt nu."
Erik var vagt medveten om att han låg ner men brydde sig inte nämnvärt. Ljuset i honom exploderade i regnbågens alla färger och för första gången på mycket länge tyckte han att världen var vacker.
Han kunde se att Mikael svettades långt därinne under sin skräddasydda kostym. Vad i helvete var det för påhitt? Han såg det som ett utslag av mindervärdeskomplex, själv gick han alltid till jobbet i jeans och t-shirt och det gick alldeles utmärkt ändå. Hans egen son var ett löv som landat i strömmande vatten utan möjlighet att välja riktning. Mikael, vem är som Gud, ett noga utvalt namn, passande för en efterträdare till posten som VD för företaget. Till Eriks stora sorg och vrede en ärkeängel som tidigt förlorat sina vingar.
Erik reste sig upp från sin plats vid kortänden av bordet.
"Vad jag förstår har detta extramöte sammankallats med anledning av den förestående expansionen av företaget, men som ni alla vet är allting redan i rullning och går inte att stoppa."
Med bävan i blicken reste sig Mikael upp från stolen och såg sin far i ögonen. Ögonblicket var ett hål så djupt att ljuset försvann i det. Ett bottenlöst gap som skulle sluka honom hel om inte han fick ur sig det han var tilldelad att säga.
"Jo, far", harklade han sig och fick samtidigt en spark under bordet av Björn som stirrade ilsket på honom. "Kontraktet är lagt på is tills vidare och vi har tillsammans kommit fram till att du inte är lämplig som ledare för det här företaget."
Egentligen skulle han ha satt sig ner på en gång för att på så sätt klargöra att det var slutdiskuterat, men han var fastfrusen. Blodådrorna i hans fars panna hotade att tränga ut genom huden och munnen gapade ljudlöst. I nästa ögonblick låg Erik på golvet. Björn hejdade Mikael att rusa fram och lät istället de närmaste ta hand om saken.
"Fokus, för helvete, det är ju ditt nu."
Erik var vagt medveten om att han låg ner men brydde sig inte nämnvärt. Ljuset i honom exploderade i regnbågens alla färger och för första gången på mycket länge tyckte han att världen var vacker.
onsdag 2 december 2009
fem ord på I och en berättelse
Iver, Ilska, Inuti, Internationell, Irrbloss
Det räckte inte längre, han kvävdes i sin egen linda. Allt var för litet, familjen, företaget, hela djävla landet var för litet. Målmedveteheten hade fått honom att slå i taket och nu måste han välja att antingen dö eller satsa internationellt.
Margaretha kunde han inte prata med om saken, till det var hennes oro alldeles för stor. Det gällde inte bara företagets väl och ve, allt sågs i ljuset av katastrofer. Hennes oroliga själ dansade som ett irrbloss på myren och han fick allt svårare att hantera känslan.
Han fick ta hand om Margaretha senare. Den välbekanta ivern rev honom i skinnet och manade till handling. I en sak hade hon rätt i alla fall. Utanpå började han bli till åren men inuti var han densamme. Det spratt i kroppen vid avgörande beslut som i hans ungdoms dagar. Hängande på berget med ett litet utsprång i sikte, ett enda felsteg och han föll mot döden. Så hade han levt och inget var tillräckligt. Sin ilska utnyttjade han till att samla mod. Så många det var som aldrig sade något, han var övertygad om att de hade begravt sig själva i tron att det var lättare att överleva då.
När dörren slogs upp och styrelsen kom in log han med hela ansiktet. Han var inte rädd, det var hans företag och ville han satsa kunde de väl inte hindra honom. Övertygelsen gjorde honom lugn, ända tills han såg Mikaels nedslagna blick. Han såg inte på honom. Skammen ångade från hans kropp som dimman över gryningsvatten.
Han tog spjärn inom sig och tänkte på alla gånger han sprungit tills smaken av järn bubblat upp i munnen på honom. Den uthålligheten skulle de få varse. Han var skogens konung, härskare över havens djup, Gud över himlen, aldrig att de skulle få ta hans företag ifrån honom.
Det räckte inte längre, han kvävdes i sin egen linda. Allt var för litet, familjen, företaget, hela djävla landet var för litet. Målmedveteheten hade fått honom att slå i taket och nu måste han välja att antingen dö eller satsa internationellt.
Margaretha kunde han inte prata med om saken, till det var hennes oro alldeles för stor. Det gällde inte bara företagets väl och ve, allt sågs i ljuset av katastrofer. Hennes oroliga själ dansade som ett irrbloss på myren och han fick allt svårare att hantera känslan.
Han fick ta hand om Margaretha senare. Den välbekanta ivern rev honom i skinnet och manade till handling. I en sak hade hon rätt i alla fall. Utanpå började han bli till åren men inuti var han densamme. Det spratt i kroppen vid avgörande beslut som i hans ungdoms dagar. Hängande på berget med ett litet utsprång i sikte, ett enda felsteg och han föll mot döden. Så hade han levt och inget var tillräckligt. Sin ilska utnyttjade han till att samla mod. Så många det var som aldrig sade något, han var övertygad om att de hade begravt sig själva i tron att det var lättare att överleva då.
När dörren slogs upp och styrelsen kom in log han med hela ansiktet. Han var inte rädd, det var hans företag och ville han satsa kunde de väl inte hindra honom. Övertygelsen gjorde honom lugn, ända tills han såg Mikaels nedslagna blick. Han såg inte på honom. Skammen ångade från hans kropp som dimman över gryningsvatten.
Han tog spjärn inom sig och tänkte på alla gånger han sprungit tills smaken av järn bubblat upp i munnen på honom. Den uthålligheten skulle de få varse. Han var skogens konung, härskare över havens djup, Gud över himlen, aldrig att de skulle få ta hans företag ifrån honom.
tisdag 1 december 2009
Öppna en lucka
Kvadratisk, grå och nästan alltid stängd. Med ren viljekraft försökte han förmå tiden att stanna. Blickarna dem emellan var skygga, som om närheten till döden gjort dem stumma. Kanske för att han inte ville se sig själv i deras glansiga ögonvitor. Det fanns ingenting kvar av dem, som tomma skal satt de fjäderlätta med ryggen mot tegelväggen.
Metall. Skärande och slamrande i hans domnade själ såg han ljuset slå hål på dörren. Döden skymde för ett ögonblick och log med gulnade tänder.
Han flög med hjälp av svarta korpar som bar hans kropp mot det slutliga målet. En sista kraftansträngning att med rak rygg stå utan stöd. Länge hade han sett döden komma och gå men när det nu var hans tur vägrades han denna sista gest. Metall, återigen metall som små vattendroppar i ett duggregn men han visste att det annalkande ovädret snart skulle vara över.
Metall. Skärande och slamrande i hans domnade själ såg han ljuset slå hål på dörren. Döden skymde för ett ögonblick och log med gulnade tänder.
Han flög med hjälp av svarta korpar som bar hans kropp mot det slutliga målet. En sista kraftansträngning att med rak rygg stå utan stöd. Länge hade han sett döden komma och gå men när det nu var hans tur vägrades han denna sista gest. Metall, återigen metall som små vattendroppar i ett duggregn men han visste att det annalkande ovädret snart skulle vara över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
