Välja bort

Att välja bort skrivpuffen för ett tag ser jag som ett gott betyg åt sidan. Det betyder att jag nu kommit vidare i mitt skrivande och är självförsörjande på både idéer och feedback. Under en tid var det väsentligt att ha den kontakten med andra likasinnade, som förstod de problem jag brottades med. Både när det gäller rent skrivtekniska saker men också avseende motivation och självkänsla.
Jag är långt ifrån framme vid målet ännu men efter många år av skrivande börjar jag hitta mitt eget uttryck. En del av den processen har varit skrivpuffen med alla dess olika medlemmar som kommit och gått. Nu vänder jag sida och tar mitt skrivande på mer allvar och jobbar just nu med ett projekt jag hoppas mycket på. Förhoppningsvis kan jag så småningom lägga en länk här till en eller ett par utgivna böcker.
Stort tack för alla insiktsfulla och inte alltid så lättsmälta kommentarer av mina texter. Jag har varit tvungen att omvärdera mig själv flera gånger tack vare er. Lika mycket har det gett mig att läsa och kommentera era texter. Att se hur andra tolkar ord, sätter ihop dem på ett alldeles eget sätt, har lärt mig att mitt eget sätt att skriva måste komma djupt inifrån utan rädsla för vad andra ska tänka. En delikat balansgång mellan att ta vara på kritiken och att stå för sitt eget ord.
Lycka till med ert eget skrivande mina kära vänner så grottar jag ner mig i mitt vinteride där födslovåndorna kan härja fritt.
/Alexander
  

förskonad

Det är inte meningen att livet ska behandla en med välvilja. Förr eller senare kommer helvetet ifatt. Svavelosande ångor slickar mig hela tiden i nacken under tiden jag gör allt för att vara steget före.
"Vad har du att klaga på", frågar mina vänner och refererar till mitt relativt välbetalda arbete.
Det är svårt att svara på det eftersom de har rätt, jag har verkligen inte mycket att klaga på men känslan av att något ligger och lurar lämnar mig aldrig. Det är som om jag har ett extra öga i skallen som ser allt det där ingen annan ser, en mörk framtid, ett sällan skådat oväder som bara väntar på att få sätta sina vässade klor i min själ.
"Du är lycklig du, bra jobb, familj, hus och förskonad från sjukdom och annat elände", mässar vännerna i kör som om de hoppas att rabblandet ska få mitt överflöd att spilla över på deras egna liv. De kan ta alltihop om jag samtidigt slipper mina demoner.
Jag är feg, eller modig, jag har inte bestämt vilket ännu. För hundrade gången lyfter jag av repet och kliver ner från stolen. Bakom sommardäcken i garaget rullar jag ihop ormen som längtar efter att få krama livet ur mig. Jag tar ett djupt andetag och tvingar mig att le.  

att hinna spela allt

Av lika delar ekonomiska skäl och utrymmesskäl stressar jag mig igenom Rutters Magnificat. Ensam ska jag försöka sköta om två slagverkares jobb vilket ställer stora krav på både planering och prioritering. Första satsen börjar i treåttondelstakt där tamburinen spelar en lång virvel med avslutande accenter fyra takter senare då egentligen virvelstrumman tar över samma mönster. Eftersom jag ska spela pukor efter den insatsen måste jag lägga ifrån mig tamburinen och plocka upp rätt pukstockar vilket gör att virveltrumman får strykas. I efterföljande pauser stämmer jag om pukorna till nästa insats och koncentrerar mig på den hängande cymbalen som gör ett stort crescendo, lyckligtvis går det spela på den med pukstockarna, vilket gör att jag direkt kan göra den långa pukvirvel som följer på avslaget i cymbalen. Dirigenten var väldigt noga att poängtera att insatsen i klockspelet, en knappt två takter lång slinga, var viktigt att få med. Ytterligare dryga tolv kilo utrustning för två takter och ytterligare ett stressmoment.

I någon sats senare gör jag en kompromiss som vore otänkbar när jag var nyutexaminerad. För att hinna med pukinsatsen efter många takter åttondelar i virveltrumman spelar jag på trumman med pukstockar, virveln i början och slutet av insatsen låter en aning ojämn och luddig men behovet att hinna med så mycket som möjligt överskuggar min musikaliska drift att göra allt perfekt. 

När kyrkan fylls av de förlösande applåderna efter sista satsen kan jag konstatera att en mindre rutinerad slagverkare skulle fått hjärtslag för länge sedan.   

experten

Det gäller att slå vakt om sin status. Tanken var inte tänkt att fästa i hans medvetande men så fort han utformat den var det försent. Till sin förfäran insåg Tore Darekov att hela hans liv byggde på en stor lögn. Han visste inte det han visste för kunskapens egen skull utan för att han ville att andra skulle se upp till honom. I tiotals år hade han tröskat sig igenom mängder av facklitteratur, deltagit i konferenser, ställt diagnoser och gud vet vad utan någon som helst glädje. Den enda tillfredsställelsen fick han när andra berömde honom, utan den var han död. Han gillade inte ens sina patienter. Hur många gånger skrek han inte inombords att gamla fru Larsson skulle hålla käft och bara ta sig jävla medicin medan han på utsidan log snällt och klappade henne på handen. När hon så till slut tackade honom för att han lyssnat och tagit sig tid smälte han och sög i sig orden som ett utsvultet spädbarn. Han hatade sig själv för att han var så svag. Sköterskorna svassade runt honom som kärlekskranka tonårsflickor, lika hungriga efter uppmärksamhet som han själv. Var det verkligen det livet gick ut på?

"Kan jag släppa in Gustafsson nu?", lät det ur snabbtelefonen på skrivbordet.

Motvilligt lät han sköterskan skicka in nästa patient, en hypokondriker och suput i övre medelåldern som bara upptog en massa onödig tid.

"Jaha, hur var det idag då?"

""Jo, magen krånglar, det har den gjort i flera dagar nu." 

"Och vad tror du själv om orsaken till detta?"

"Va, vad jag tror, är det inte doktorn som är doktor?"

"Jag skiter faktiskt i dina små påhittade bekymmer, ge dig av härifrån och kom inte tillbaka förrän du har någon sjukdom värd namnet."

"Men..."

"Seså, ut härifrån."

Med en bestämd hand i ryggen föste han ut Gustafsson från undersökningsrummet. Den vita rocken åkte av medan han loggade in på sin internetbank. Herregud, han hade över fyrahundratusen på kontot. Han skulle fan i mig göra det, skita i allt och bara ge sig iväg härifrån. Utan att tala om det för någon, det kunde de ha. Med ett stort leende tog han på sig ytterrocken, det bubblade av återhållen glädje inuti, varför hade han inte tagit det här steget förut. Han öppnade dörren och klev ut i korridoren. På golvet låg Gustafsson med en sköterska knäböjande bredvid honom. 

"Han bara föll ihop", sade sköterskan.

Utan att tänka slängde sig Tore ner på golvet och började ge hjärtmassage samtidigt som han skrek ut order till de andra. Pengarna skulle inte försvinna om han väntade ett tag med den där resan, tänkte han medan han rytmiskt tryckte händerna mot bröstkorgen på Gustafsson.  

en fångst

Elin och farfar på fisketur

På pricken klockan sex vaknar Elin med ett ryck

Snabbt upp på toan för i blåsan är det tryck

Äntligen är dagen inne som hon längtat efter länge

Elin ska med farfar ge sig ut på fiskafänge

I hallen sitter Missan och gäspar lite trött

Jamar, ”när du kommer hem, då vill jag ha mört”

”Visst”, säger Elin och stryker Missan ömt på ryggen

”Du får hundra stora fiskar, jag är väl ingen stygg en”

Hon har svårt att äta frukost, det kurrar långt därinne

Trots att hon är vaken har hon drömmen färskt i minne

I drömmen hon fångade en stor grön krokodil

Nu tutar det där ute, det är farfar i sin bil

Farfar är kal på knoppen men har grått och yvigt skägg

Ögonen är klara och ett skratt som hästens gnägg

Elin älskar farfar och allt som hör därtill

För trots att han är gammal kan han inte sitta still

Nu far de iväg i tidig gryningstimma

Solen lyser matt, från åkern stiger dimma

Tystnaden är fin, hörs bara bilens brum

Att säga något nu, då skulle man vara dum

Strax de stannar till, där vid skogens rand

I en hög med löv Elin gräver med sin hand

Tjocka, långa, röda och en som verkar undernärd

Nu har de maskar nog för att fortsätta sin färd

Med raggsockor och stövlar genom mossa båda går

Kepsen, den för fiskelycka, täcker Elins hår

Nu närmar de sig vattnet med tystnad som sig bör

Annars kan det hända att fiskarna de stör

Elins spö vill trilskas med reven i en knasig knut

Men farfar snart med flinka fingrar smidigt trasslar ut

”Tvi, tvi, nappa fisk”, han spottar på en stackars mask

Elin tycker synd om betet, hon som annars är så karsk

”Seså, seså”, hyssjar farfar med sin snälla röst

”Vi ska ju stora fiskar dra”, säger han som tröst

”Stå nu här med stadigt grepp och fäst på spöet blicken klar”

”Så dröjer det nog inte länge innan vi den första fisken tar”

När flötet plötsligt ibland näckrosor och blad

Försvinner under ytan säger Elin, ”Farfar, vet du vad”?

”Den som guppade på vattnet, lite vit och lite röd”

”Jag tror den drunknade i ån, jag tror nog den är död”

Nu blir det fart på åns gräsbevuxna strand

Farfar sliter spöet raskt ur Elins hand

Men hur han än sliter, hur han än drar

Stannar stackars flötet under ytan kvar

”Vad är det för ett monster du har fått på kroken?”

”Inte är väl Gammelgäddan här i ån, den token”

”I så fall får vi lirka, sedan ska vi pocka”

”Om vi sådan fångst ur våran å ska locka”

Plötsligt kommer Elin på vad hon nyss har drömt

Hon berättar snabbt för farfar innan krafterna han tömt

Han skrockar glatt när han hör om krokodilen

Men hoppas helst på annan fångst, den går ju inte in i bilen

Till slut är ändå den långa kampen över

Upp ur vattnet kommer mycket mer än de behöver

Av lycka studsar farfar upp och ner på tårna

Men lyckan den blev kort för vad ligger där bland stråna

En gammelgädda gjord av trä, en gammal rutten stock

Farfar gnuggar ögonen, nu har han fått en chock

Elin bjuder trösterikt på kaffe i det gröna

Hon lovar dyrt och heligt att för farmor inget röna

När magarna är mätta har tiden runnit ut

Deras egen fisketur lider mot sitt slut

Att dagens fångst blev intet kan man ingen klandra

De går ändå hemåt nöjda, de har ju haft varandra

När Elin kommer hem vill Missan ha sin skärv

Som tur är har de på vägen köpt med sig en konserv

Att hundra stora fiskar blivit makrill i en låda

Hade aldrig hänt om Missan själv fått råda

Det blir pusskalas i hallen när farfar tar adjö

Han säger, ”Nästa gång vi fiskar då blir det i en sjö”

”Glöm nu inte bort det bara vi två vet”

”Att gäddan var en stock, det är vår hemlighet”

otydlig

Det är nog meningen att jag ska förstå bara genom att läsa av ditt sinnestillstånd.
Stirra lite mer, fnys lite högre, gör vad som helst, var bara inte tyst.
Den där blicken gör mig tokig, jag vet att den betyder något.
Jag vänder mig mot dammsugaren men då suckar du.
Dina näshår darrar när jag vänder mig mot disken.
Uppgivet sträcker jag mig mot träningsväskan och går mot ytterdörren.
Jag måste ut härifrån.

strukturera

Musik är för dem som lyssnar oftast en känslomässig företeelse. För oss som står på scen är det något helt annat.
Stryka scenkläder, eventuellt byta skinn på trummorna, ladda stickbagen med fräscha stockar, metronom, hörsnäckor, packa trummor, noter, kläder och toalettartiklar.
Hämta släp vid elvatiden på förmiddagen, hem och packa i trummorna innan samlingen vid replokalen. Packa PA, mickar, förstärkare, syntar, gitarrer, ljusrigg, backdrop, extra kablar och förlängningssladdar tillsammans med de andra i bandet.
Köra till spelplatsen som av någon anledning alltid ligger mitt ute i skogen utan mobiltäckning. Nu gäller det att ta sig in på spelplatsen som trots försäkringar om motsatsen visar sig vara låst. Efter att ha kopplat bort släpet åker vi två kilometer in till byn och får tag på en redan halvpackad medelålders man som efter lite övertalning till sist förstår att det faktiskt är bröllopsfestens band som står utanför hans dörr. När vi väl är inne i lokalen är scenen vi ska spela på alldeles för liten och det saknas minst två eluttag.
Vi packar upp och tränger ihop oss så gott det går, idag blir det inget scenuttryck att tala om, ström tas från köket via en lång förlängning. Soundcheck vid klockan två och rep på de låtar som brudparet önskat som inte fanns på repetoaren förut. Klockan fyra måste vi vara ute ur lokalen då hela följet kommer för att äta middag. Ett skrymsle på två gånger två meter utanför köket blir vårt härbärge tills dansen ska börja. Klockan nio var det sagt men klockan blir tio innan vi kommer igång. Alkoholstinna gäster som gråtmilda ska hålla tal tenderar att bli både otydliga och långdragna. När klockan är ett på natten ska dansen sluta men när övertalningen börjar övergå i hot spelar vi fram till två.
Vi packar ihop våra instrument, åker hem och lastar ur. Jag lämnar släpet vid macken klockan halv fem på morgonen, ettusenfemhundra kronor rikare, men trött för dubbelt belopp. Klockan halv sex har jag varvat ner och går och lägger mig. Trummorna får stå ouppackade tills nästa dag.
Musik ska byggas utav glädje, men för vem?