Välja bort

Att välja bort skrivpuffen för ett tag ser jag som ett gott betyg åt sidan. Det betyder att jag nu kommit vidare i mitt skrivande och är självförsörjande på både idéer och feedback. Under en tid var det väsentligt att ha den kontakten med andra likasinnade, som förstod de problem jag brottades med. Både när det gäller rent skrivtekniska saker men också avseende motivation och självkänsla.
Jag är långt ifrån framme vid målet ännu men efter många år av skrivande börjar jag hitta mitt eget uttryck. En del av den processen har varit skrivpuffen med alla dess olika medlemmar som kommit och gått. Nu vänder jag sida och tar mitt skrivande på mer allvar och jobbar just nu med ett projekt jag hoppas mycket på. Förhoppningsvis kan jag så småningom lägga en länk här till en eller ett par utgivna böcker.
Stort tack för alla insiktsfulla och inte alltid så lättsmälta kommentarer av mina texter. Jag har varit tvungen att omvärdera mig själv flera gånger tack vare er. Lika mycket har det gett mig att läsa och kommentera era texter. Att se hur andra tolkar ord, sätter ihop dem på ett alldeles eget sätt, har lärt mig att mitt eget sätt att skriva måste komma djupt inifrån utan rädsla för vad andra ska tänka. En delikat balansgång mellan att ta vara på kritiken och att stå för sitt eget ord.
Lycka till med ert eget skrivande mina kära vänner så grottar jag ner mig i mitt vinteride där födslovåndorna kan härja fritt.
/Alexander
  

förskonad

Det är inte meningen att livet ska behandla en med välvilja. Förr eller senare kommer helvetet ifatt. Svavelosande ångor slickar mig hela tiden i nacken under tiden jag gör allt för att vara steget före.
"Vad har du att klaga på", frågar mina vänner och refererar till mitt relativt välbetalda arbete.
Det är svårt att svara på det eftersom de har rätt, jag har verkligen inte mycket att klaga på men känslan av att något ligger och lurar lämnar mig aldrig. Det är som om jag har ett extra öga i skallen som ser allt det där ingen annan ser, en mörk framtid, ett sällan skådat oväder som bara väntar på att få sätta sina vässade klor i min själ.
"Du är lycklig du, bra jobb, familj, hus och förskonad från sjukdom och annat elände", mässar vännerna i kör som om de hoppas att rabblandet ska få mitt överflöd att spilla över på deras egna liv. De kan ta alltihop om jag samtidigt slipper mina demoner.
Jag är feg, eller modig, jag har inte bestämt vilket ännu. För hundrade gången lyfter jag av repet och kliver ner från stolen. Bakom sommardäcken i garaget rullar jag ihop ormen som längtar efter att få krama livet ur mig. Jag tar ett djupt andetag och tvingar mig att le.  

att hinna spela allt

Av lika delar ekonomiska skäl och utrymmesskäl stressar jag mig igenom Rutters Magnificat. Ensam ska jag försöka sköta om två slagverkares jobb vilket ställer stora krav på både planering och prioritering. Första satsen börjar i treåttondelstakt där tamburinen spelar en lång virvel med avslutande accenter fyra takter senare då egentligen virvelstrumman tar över samma mönster. Eftersom jag ska spela pukor efter den insatsen måste jag lägga ifrån mig tamburinen och plocka upp rätt pukstockar vilket gör att virveltrumman får strykas. I efterföljande pauser stämmer jag om pukorna till nästa insats och koncentrerar mig på den hängande cymbalen som gör ett stort crescendo, lyckligtvis går det spela på den med pukstockarna, vilket gör att jag direkt kan göra den långa pukvirvel som följer på avslaget i cymbalen. Dirigenten var väldigt noga att poängtera att insatsen i klockspelet, en knappt två takter lång slinga, var viktigt att få med. Ytterligare dryga tolv kilo utrustning för två takter och ytterligare ett stressmoment.

I någon sats senare gör jag en kompromiss som vore otänkbar när jag var nyutexaminerad. För att hinna med pukinsatsen efter många takter åttondelar i virveltrumman spelar jag på trumman med pukstockar, virveln i början och slutet av insatsen låter en aning ojämn och luddig men behovet att hinna med så mycket som möjligt överskuggar min musikaliska drift att göra allt perfekt. 

När kyrkan fylls av de förlösande applåderna efter sista satsen kan jag konstatera att en mindre rutinerad slagverkare skulle fått hjärtslag för länge sedan.   

experten

Det gäller att slå vakt om sin status. Tanken var inte tänkt att fästa i hans medvetande men så fort han utformat den var det försent. Till sin förfäran insåg Tore Darekov att hela hans liv byggde på en stor lögn. Han visste inte det han visste för kunskapens egen skull utan för att han ville att andra skulle se upp till honom. I tiotals år hade han tröskat sig igenom mängder av facklitteratur, deltagit i konferenser, ställt diagnoser och gud vet vad utan någon som helst glädje. Den enda tillfredsställelsen fick han när andra berömde honom, utan den var han död. Han gillade inte ens sina patienter. Hur många gånger skrek han inte inombords att gamla fru Larsson skulle hålla käft och bara ta sig jävla medicin medan han på utsidan log snällt och klappade henne på handen. När hon så till slut tackade honom för att han lyssnat och tagit sig tid smälte han och sög i sig orden som ett utsvultet spädbarn. Han hatade sig själv för att han var så svag. Sköterskorna svassade runt honom som kärlekskranka tonårsflickor, lika hungriga efter uppmärksamhet som han själv. Var det verkligen det livet gick ut på?

"Kan jag släppa in Gustafsson nu?", lät det ur snabbtelefonen på skrivbordet.

Motvilligt lät han sköterskan skicka in nästa patient, en hypokondriker och suput i övre medelåldern som bara upptog en massa onödig tid.

"Jaha, hur var det idag då?"

""Jo, magen krånglar, det har den gjort i flera dagar nu." 

"Och vad tror du själv om orsaken till detta?"

"Va, vad jag tror, är det inte doktorn som är doktor?"

"Jag skiter faktiskt i dina små påhittade bekymmer, ge dig av härifrån och kom inte tillbaka förrän du har någon sjukdom värd namnet."

"Men..."

"Seså, ut härifrån."

Med en bestämd hand i ryggen föste han ut Gustafsson från undersökningsrummet. Den vita rocken åkte av medan han loggade in på sin internetbank. Herregud, han hade över fyrahundratusen på kontot. Han skulle fan i mig göra det, skita i allt och bara ge sig iväg härifrån. Utan att tala om det för någon, det kunde de ha. Med ett stort leende tog han på sig ytterrocken, det bubblade av återhållen glädje inuti, varför hade han inte tagit det här steget förut. Han öppnade dörren och klev ut i korridoren. På golvet låg Gustafsson med en sköterska knäböjande bredvid honom. 

"Han bara föll ihop", sade sköterskan.

Utan att tänka slängde sig Tore ner på golvet och började ge hjärtmassage samtidigt som han skrek ut order till de andra. Pengarna skulle inte försvinna om han väntade ett tag med den där resan, tänkte han medan han rytmiskt tryckte händerna mot bröstkorgen på Gustafsson.  

en fångst

Elin och farfar på fisketur

På pricken klockan sex vaknar Elin med ett ryck

Snabbt upp på toan för i blåsan är det tryck

Äntligen är dagen inne som hon längtat efter länge

Elin ska med farfar ge sig ut på fiskafänge

I hallen sitter Missan och gäspar lite trött

Jamar, ”när du kommer hem, då vill jag ha mört”

”Visst”, säger Elin och stryker Missan ömt på ryggen

”Du får hundra stora fiskar, jag är väl ingen stygg en”

Hon har svårt att äta frukost, det kurrar långt därinne

Trots att hon är vaken har hon drömmen färskt i minne

I drömmen hon fångade en stor grön krokodil

Nu tutar det där ute, det är farfar i sin bil

Farfar är kal på knoppen men har grått och yvigt skägg

Ögonen är klara och ett skratt som hästens gnägg

Elin älskar farfar och allt som hör därtill

För trots att han är gammal kan han inte sitta still

Nu far de iväg i tidig gryningstimma

Solen lyser matt, från åkern stiger dimma

Tystnaden är fin, hörs bara bilens brum

Att säga något nu, då skulle man vara dum

Strax de stannar till, där vid skogens rand

I en hög med löv Elin gräver med sin hand

Tjocka, långa, röda och en som verkar undernärd

Nu har de maskar nog för att fortsätta sin färd

Med raggsockor och stövlar genom mossa båda går

Kepsen, den för fiskelycka, täcker Elins hår

Nu närmar de sig vattnet med tystnad som sig bör

Annars kan det hända att fiskarna de stör

Elins spö vill trilskas med reven i en knasig knut

Men farfar snart med flinka fingrar smidigt trasslar ut

”Tvi, tvi, nappa fisk”, han spottar på en stackars mask

Elin tycker synd om betet, hon som annars är så karsk

”Seså, seså”, hyssjar farfar med sin snälla röst

”Vi ska ju stora fiskar dra”, säger han som tröst

”Stå nu här med stadigt grepp och fäst på spöet blicken klar”

”Så dröjer det nog inte länge innan vi den första fisken tar”

När flötet plötsligt ibland näckrosor och blad

Försvinner under ytan säger Elin, ”Farfar, vet du vad”?

”Den som guppade på vattnet, lite vit och lite röd”

”Jag tror den drunknade i ån, jag tror nog den är död”

Nu blir det fart på åns gräsbevuxna strand

Farfar sliter spöet raskt ur Elins hand

Men hur han än sliter, hur han än drar

Stannar stackars flötet under ytan kvar

”Vad är det för ett monster du har fått på kroken?”

”Inte är väl Gammelgäddan här i ån, den token”

”I så fall får vi lirka, sedan ska vi pocka”

”Om vi sådan fångst ur våran å ska locka”

Plötsligt kommer Elin på vad hon nyss har drömt

Hon berättar snabbt för farfar innan krafterna han tömt

Han skrockar glatt när han hör om krokodilen

Men hoppas helst på annan fångst, den går ju inte in i bilen

Till slut är ändå den långa kampen över

Upp ur vattnet kommer mycket mer än de behöver

Av lycka studsar farfar upp och ner på tårna

Men lyckan den blev kort för vad ligger där bland stråna

En gammelgädda gjord av trä, en gammal rutten stock

Farfar gnuggar ögonen, nu har han fått en chock

Elin bjuder trösterikt på kaffe i det gröna

Hon lovar dyrt och heligt att för farmor inget röna

När magarna är mätta har tiden runnit ut

Deras egen fisketur lider mot sitt slut

Att dagens fångst blev intet kan man ingen klandra

De går ändå hemåt nöjda, de har ju haft varandra

När Elin kommer hem vill Missan ha sin skärv

Som tur är har de på vägen köpt med sig en konserv

Att hundra stora fiskar blivit makrill i en låda

Hade aldrig hänt om Missan själv fått råda

Det blir pusskalas i hallen när farfar tar adjö

Han säger, ”Nästa gång vi fiskar då blir det i en sjö”

”Glöm nu inte bort det bara vi två vet”

”Att gäddan var en stock, det är vår hemlighet”

otydlig

Det är nog meningen att jag ska förstå bara genom att läsa av ditt sinnestillstånd.
Stirra lite mer, fnys lite högre, gör vad som helst, var bara inte tyst.
Den där blicken gör mig tokig, jag vet att den betyder något.
Jag vänder mig mot dammsugaren men då suckar du.
Dina näshår darrar när jag vänder mig mot disken.
Uppgivet sträcker jag mig mot träningsväskan och går mot ytterdörren.
Jag måste ut härifrån.

strukturera

Musik är för dem som lyssnar oftast en känslomässig företeelse. För oss som står på scen är det något helt annat.
Stryka scenkläder, eventuellt byta skinn på trummorna, ladda stickbagen med fräscha stockar, metronom, hörsnäckor, packa trummor, noter, kläder och toalettartiklar.
Hämta släp vid elvatiden på förmiddagen, hem och packa i trummorna innan samlingen vid replokalen. Packa PA, mickar, förstärkare, syntar, gitarrer, ljusrigg, backdrop, extra kablar och förlängningssladdar tillsammans med de andra i bandet.
Köra till spelplatsen som av någon anledning alltid ligger mitt ute i skogen utan mobiltäckning. Nu gäller det att ta sig in på spelplatsen som trots försäkringar om motsatsen visar sig vara låst. Efter att ha kopplat bort släpet åker vi två kilometer in till byn och får tag på en redan halvpackad medelålders man som efter lite övertalning till sist förstår att det faktiskt är bröllopsfestens band som står utanför hans dörr. När vi väl är inne i lokalen är scenen vi ska spela på alldeles för liten och det saknas minst två eluttag.
Vi packar upp och tränger ihop oss så gott det går, idag blir det inget scenuttryck att tala om, ström tas från köket via en lång förlängning. Soundcheck vid klockan två och rep på de låtar som brudparet önskat som inte fanns på repetoaren förut. Klockan fyra måste vi vara ute ur lokalen då hela följet kommer för att äta middag. Ett skrymsle på två gånger två meter utanför köket blir vårt härbärge tills dansen ska börja. Klockan nio var det sagt men klockan blir tio innan vi kommer igång. Alkoholstinna gäster som gråtmilda ska hålla tal tenderar att bli både otydliga och långdragna. När klockan är ett på natten ska dansen sluta men när övertalningen börjar övergå i hot spelar vi fram till två.
Vi packar ihop våra instrument, åker hem och lastar ur. Jag lämnar släpet vid macken klockan halv fem på morgonen, ettusenfemhundra kronor rikare, men trött för dubbelt belopp. Klockan halv sex har jag varvat ner och går och lägger mig. Trummorna får stå ouppackade tills nästa dag.
Musik ska byggas utav glädje, men för vem?

något osynligt

Du vet inte om det, eller så vet du men fortsätter ändå. Vi pratar bekymmerslöst om allt mellan himmel och jord när du inte är där. I samma ögonblick du kliver in genom dörren blir luften tjockare och våra ord når inte fram till varandra. Ibland föreställer jag mig dig som ett av universums svarta hål. Du kan dränera ett helt rum på energi bara genom att visa dig. Vi andra tycker i tysthet att du borde ändra dig men vi vet samtidigt att det aldrig kommer att ske. Till det är du alldeles för omedveten. Jag vet att vi är fega som inte säger något men risken är för stor. Den som öppnar munnen och börjar föra allas vår talan riskerar att bli stucken i ryggen. Så stor är din makt. Vi ler och nöjer oss med att prata när du inte är där.

att enas

Du argumenterar, tonen i rösten är gäll. Du säger en massa saker som stämmer. Jag är en aning lat, tuggar med öppen mun och använder schampo för sällan. Om det är vi överens trots att jag bara står tyst medan du kommer på fler saker jag borde göra, eller skulle låta bli.
Till slut kommer du fram till att du inte vill längre, vi ska gå skilda vägar. Du enas om att det är så det måste bli, jag står fortfarande tyst.

ett upplopp

Det finns fördelar med att bli gammal. Min utnötta pinnstol i ek, en gång med sjögräsklädsel, nu med spånskiva och klädd skumgummidyna, står lutad mot tegelväggen. Min rygg värms mot de solvarma stenarna trots att solen försvann under horisonten för ett bra tag sedan. Vi är några stycken likasinnade längs gatan som sitter på lit de parade varje kväll. Det är skönt att kunna lägga jäktet åt sidan en gång för alla och bara observera. Minnet är det ännu inget fel på vilket gör att jag har förståelse för ungdomarnas raseri. Trots det skakar vi gamlingar på huvudet till varandra när vi ser en bil sättas i brand, Ottos butiksfönster krossas och stenar regna likt manna från skyn när poliserna så småningom dyker upp.
Ungdomarna är lika odödliga som vi var i den åldern. Några av dem överbevisas redan ikväll, som så många andra kvällar före denna. Inte ens det får oss att resa oss ur våra bekväma stolar. Från parkett ser vi poliserna fösa ihop de fallna och hiva upp dem på lastbilsflak. Om ingen skrivit ner deras namn slutar de existera i samma ögonblick den bakre lemmen fälls upp, det är så det fungerar.
Kylan smyger sig på, sakta inser vi som suttit stilla under flera timmar att det är dags för värmen i sängen. Benen knakar av ansträngningen, magen protesterar och en slemmig klump i halsen påkallar uppmärksamhet och förpassas genast till rännstenen. Det kommer en ny tid, en tid jag inte får vara med om. Jag skulle kunna tala om för ungdomarna att nya tider kommer och går, oavsett om de håller på och springer sig fördärvade längs gatorna eller inte. Men det gör jag inte, de får, liksom jag, göra sina egna misstag.

att trängas

Plötslig sorg, eller glädje för den delen, är en ovälkommen gäst. Mitt liv har vittrat sönder runtomkring mig och den smala pelare jag balanserar på tål helt enkelt inga förändringar. Allt inuti mig är paketerat i lagom stora doser, fördelat i små separata rum. På ett ben står jag med armarna rakt ut för att hålla balansen när jag i fjärran ser pilen närma sig. Nu är det ju ingen pil i egentlig mening, men bara för att du ska förstå vill jag att du föreställer dig att känslan är densamma som när en vass spets tränger igenom din hud och låter smärtan skrika fritt. Eller om du petar dig i ögat med fingret, hårt och resolut.
Denna gång är det sorgen som ställer till det. Döden har på något sätt blivit synonym med sorg, trots att det ibland kan vara precis tvärtom, men inte idag. Absolut inte idag. Så länge som möjligt intalar jag mig att det är någon jag inte känner, men strax innan spetsen tränger igenom skallbenet på mig ser jag en reflektion av ditt ansikte i den blanka metallen. En efter en spricker mina noga sorterade tankar som små såpbubblor i vinden. De kastar för evigt av sig sina bojor och skrattar elakt när de rusar runt i ett allt högre tempo. Som skolbarn i en överfull korridor vid dagens slut knuffas de och trängs om utrymmet tills jag inte står ut längre. Vad tjänar det till att hålla balansen? Jag drar ut pilen och låter mitt innanmäte slippa ut genom såret, allt som är jag skingras tills bara en tanke återstår. Den väger ingenting, trots det är den omöjlig att hålla fast. Jag sträcker mig efter den men i samma ögonblick jag lägger fingrarna på dess yta faller jag.

det bästa

Pettersson babblade hela vägen tillbaka om bilen och dess framtid. Jag var orolig för att han hade råkat ut för en smärre hjärnblödning som skurit av hans förmåga att tänka logiskt.
"...och lite färg på det sedan kan vi fan i mig åka runt vart vi vill, i Sverige, i Europa, ja, vi kan för helvete åka runt i hela världen", sade han lyckligt mellan sina tunga andetag som nu inte verkade bekymra honom det minsta.
Det lilla jag kunde om bilar sade mig att vi var välsignade om den gamla Saaben tog oss utanför stadsgränsen, om den ens gick att starta. Kärringen Olsson gjorde inget för att lägga band på Petterssons överdrivna optimism, hon hade plötsligt massor av förslag på utflyktsmål där hon kunde bli av med sina pengar.
"Åhh, tänk att shoppa i Stockholm, Köpenhamn eller till och med Paris", suckade hon lyckligt.
"Ingen omöjlighet", skrockade Pettersson och dristade sig till och med att klappa till kärringen i baken med handflatan.
"Men Pettersson då", fnittrade hon och låtsades vara upprörd över hans framfusighet.
Jag fick hjärtklappning och nervösa frossbrytningar av detta otänkbara skådespel. Vad hade flugit i Pettersson? Hur kunde en gammal skrotbil få honom att bete sig som en finnig tonåring? Nelson å sin sida verkade inte alls bry sig om att hans bil i en snar framtid skulle besöka alla större städer i Europa. Han kanske var mer realist än han gav sken av, kanske förstod han att det aldrig skulle ske, oavsett hur mycket Pettersson och kärringen Olsson planerade.
"Jag skulle vilja åka och hälsa på brorsan", sade han plötsligt.
"Klart att vi ska göra det", svarade Pettersson glatt, "var bor han?"
"Kommer inte riktigt ihåg, det var länge sedan vi pratades vid."
Efter lite lirkande och luskande visade det sig att Nelson och hans bror inte haft kontakt de senaste trettiofem åren och han för tillfället inte hade en aning om var hans bror befann sig, eller om han ens var i livet.
"Det ordnar sig", sade Pettersson obekymrat.
Nu var jag övertygad om att Pettersson ådragit sig en allvarlig virusinfektion. Inte ett utbrott, inte ett ont ord om vare sig kärringen Olsson eller Nelson och deras önskningar om resmål. Var det möjligt att han hade blivit besatt av någon ande, eller kunde hjärnan befinna sig i koma trots att kroppen och talet fortfarande fungerade? Mina tankar avbröts när vi klev in genom porten och möttes av fröken Minette i foajén. Hon stod mitt på golvet alldeles tyst med ett brev i handen. Vid hennes fötter stod en stor svart nylonbag och jag hann tänka att det faktiskt skulle få plats ett lik däri innan paralyseringen släppte greppet om oss och kärringen Olsson gav upp ett illvrål.
"Spring, vi kommer dö", tjöt hon och tog skydd bakom Petterssons rygg.
"Håll käften din gamla kärring", fnös fröken Minette och räckte över brevet till mig innan hon tog sin bag och försvann ut genom porten.
Det tog en liten stund innan nerverna hade stillat sig såpass att brevet i min hand slutade skaka. Med stigande förvåning läste jag innehållet och kunde inte bestämma mig om jag skulle bli glad eller bedrövad över budskapet.
"Vi ska bli vräkta", sade jag, "de ska renovera om hela huset till lyxlägenheter."
"Ja, det kanske är till det bästa ändå", sade Pettersson, "då kan vi lämna det här råtthålet och ge oss ut i världen."
"Paris", suckade kärringen lyckligt.
"Nu tror jag att jag kommer ihåg var bror min bor", sade Nelson med ögonen riktade mot taket som om hans hjärna bara fungerade i den vinkeln.
Jag tänkte att hela universum måste ha rubbats ur sin rytm, hoppat över ett slag, eller att jag möjligen hade hamnat i ett parallellt universum. Ingenting av det jag hade upplevt den senaste timmen var tänkbart när jag steg upp på morgonen. Jag var utsatt för ett makabert skämt, den Gud jag inte trodde på skrattade mig rått i ansiktet och skrek att det kunde jag fan i mig ha, den mardröm som jag levde i huset visade sig vara silkeslen i jämförelse med det knytnävsslag som nu utdelades. Om någon gång uttrycket, sova på saken, varit relevant så var det nu. Det var precis det jag skulle göra och jag hoppades i mitt innersta att jag skulle vakna upp till den vardag jag kunde kalla min egen.

ett fordon

Om Pettersson hade ägt en bil hade det nog gått att förlika sig med tanken. Men när kärringen Olsson av någon anledning ute vid soptunnorna plötsligt föreslog av vi tillsammans skulle göra en utflykt till närmaste köpcentra och då kunde använda Nelsons bil slog det ner som en bomb.
"Menar du att Nelson äger en bil", väste Pettersson misstroget.
Som vanligt sade jag ingenting medan tankarna gjorde sitt bästa för att hamna på någorlunda rätt plats i skallen.
"Du måste fått det om bakfoten", sade jag till sist eftersom allt logiskt tänkande talade emot det hon precis påstått.
"Nä, det är dagens sanning, han sade att den stod parkerad nere i parkeringshuset."
"Han sade det, du har alltså inte sett bilen ifråga?"
"Varför skulle han ljuga om det, vi kan gå och fråga honom."
Utan att vänta på gensvar började kärringen Olsson gå mot bakdörren för att söka upp Nelson. Jag och Pettersson lunkade naturligtvis efter, vi var tvungna att med egna öron höra hur det var ställt med bilens vara eller icke vara.
Kärringen Olsson levererade en övertygande knackning hos Nelson som tydligt talade om för honom att sluta med det han eventuellt höll på med och genast masa sig fram till dörren. Två lika övertygande knackningar senare hördes ett hasande inifrån lägenheten och Nelson öppnade.
"Mmmm....." sade han med ögonen tätt ihopslutna, håret som en tecknad explosion och naturligtvis iklädd sina obligatoriska smutsgula kalsonger och en synnerligen illa sittande nätundertröja.
"Visst har du en bil, Nelson", sade kärringen Olsson hoppfullt.
Nelson blinkade ett par gånger och kliade sig frånvarande med högerhanden på magen, huvudet lutade han bakåt som för att kontrollera antalet flugor och andra småkryp i plastkåpan runt lysröret. Han samlade saliv ett tag genom att smacka ljudligt och lät tungan glida ut och in mellan sina torra läppar. Till sist var ritualen uppenbarligen över och han kisade mot oss.
"Jo, det är nog så", sade han och sträckte fram handen för att kunna stänga efter sig igen.
"Stopp, stopp, du förstår, vi skulle så gärna vilja åka ut till köpcentrat en bit utanför staden och undrar om vi inte kunde få låna din bil en liten stund", fjäskade kärringen med sin mildaste röst.
Vare sig jag eller Pettersson hade någon större längtan efter att trängas på ett köpcentra men vi ville gärna försäkra oss om sanningshalten i påståendet att Nelson ägde en bil. Skulle det då innebära att vi var tvungna att ägna en eftermiddag i sällskap med kärringen Olsson och hennes shoppingbegär så fick det väl bli så.
"Jag lånar inte ut den, men jag kan köra er dit. Jag ska bara ta på mig byxorna först", sluddrade Nelson trött och vände in i lägenheten igen.
Efter en halvtimme stod vi i samlad tropp utanför huset med Nelson som stolt härförare, vilket han tydligt poängterade genom att högljutt tala om för oss att vi skulle hålla oss bakom honom eftersom han var den enda som visste var bilen fanns. Ner till parkeringshuset var det inte längre än tre kvarter men med Petterssons dåliga ben och Nelsons ännu inte avslutade bakfylla tog förflyttningen sin lilla tid. Kärringen Olsson gjorde misstaget att efter ett kvarter försöka skynda på processen genom att själv ta tempot vilket resulterade i att Nelson tvärstannade och först efter övertalning förmåddes fortsätta sin långsamma vandring till den påstådda bilen.
"Jag tror den står på andra våningen", sade Nelson när vi klev in genom entrén till parkeringshuset.
"Vadå tror, du var den enda som visste var den stod sade du ju", fräste Pettersson surt.
"På ett ungefär i alla fall, jag har inte kört den på flera år."
Jag blev mer och mer tveksam till att sätta mig i samma bil som Nelson och jag hoppades för ett ögonblick att bilen skulle vara försvunnen eller helt enkelt en uppdiktad historia.
"Där är den",sade Nelson plötsligt och pekade på en plats lite längre fram.
En Saab 96 utan hjul, en spräckt bakruta och en lack som i förgången tid skulle varit beige stod sorgligt parkerad med kofångaren intryckt i cementväggen. Jag skulle precis vända mig om och gå därifrån när jag hörde Pettersson prata med något som liknade glöd i rösten.
"Så illa däran är den nog inte, med ett par nya hjul från skroten och lite annat smått och gott så kanske vi kan få igång den."

slingra sig

Hur jag hamnade i det här ghettot har jag ingen aning om mer än att det var ofrivilligt. Tvångsdeporterad från en lugn, lantlig miljö till den här trångbodda burken. Vi pratar inte med varandra, alla har nog med sina egna tankar. Ingen verkar veta vart de för oss, med jämna mellanrum försöker jag kika ut men de sparsamma ledtrådarna hjälper inte mycket, lövträd som susar förbi i hög fart, ett och annat mötande fordon, ljud från motorn på högvarv. Plötsligt saktar vi in och vi kastas mot varandra av den häftiga inbromsningen, en skarp vänstersväng och in på en uppenbart sämre väg. En skogsväg om jag skulle våga mig på en gissning.
Föraren verkar fullständigt obekymrad över det faktum att han har tagit oss som gisslan. Han visslar glatt bakom ratten som om han var på semester, fri och ledig. Det tisslas och tasslas runt omkring mig nu, oroliga tysta kommentarer om vad som ska hända. När bilen stannar tystnar alla.
Bildörren slås igen och vi hör alla hur föraren närmar sig. När dörren öppnas strömmar solen in genom öppningen och bländar oss, kanske är det bäst så, att inte veta vem vår baneman är. Efter en kort promenad glittrar det genom träden, en sjö ligger spegelblank med näckrosorna vackert vaggande på ytan. En syn som bara förstärker vanmakten. Mannen visslar fortfarande obekymrat medan han plockar med sin utrustning, en av oss försöker plötsligt fly men mannen bara skrattar när han ser det och plockar upp den olycklige mellan sina fingrar. Förgäves försöker vår okände vän slingra sig men det är lönlöst. När kroken går igenom kroppen vänder jag mig om, jag vill inte dö men förstår att det är oundvikligt. Mannen nynnar på en melodi samtidigt som han säkert placerar reven strax intill näckrosorna. Till min fasa ser jag genom glasburken att flötet nästan meddetsamma sjunker under ytan.    

hösttecken

Petterssons odlingar var precis som förutspått en tragedi. När han med jämna mellanrum beklagade sig för att det växte dåligt påpekade både jag och kärringen Olsson att vatten kanske kunde hjälpa. De dåligt dränerade murarspännerna var inte beredda på Petterssons kompensationsteknik, han förvandlade hinkarna från ett ökenliknande landskap till små Assuandammar på några minuter. När han så började klaga på att växterna gulnade påpekade vi lika snällt att de kanske fick för mycket vatten på en gång vilket fick krukorna att återigen återgå till sitt ökenliknande tillstånd. Detta scenario upprepade sig med jämna mellanrum hela sommaren och vi förvånades över att något överhuvudtaget var vid liv när augusti övergick i september. En enda tomat klamrade sig fast vid en torr kvist och det var bara en tidsfråga innan den också skulle ge upp.
Pettersson var dock övertygad om motsatsen och vaktade dyrgripen från sitt fönster vilket gjorde besöken till soptunnorna till ett helvete.
"Gå inte för nära tomaterna, de behöver ha utrymme och ro för att växa."
Precis så sade han, som om han vägrade inse att alla tomater utom just ett synnerligen motståndskraftigt exemplar fortfarande hade chansen att bli moget.
"Stäng fönstret för guds skull, Pettersson, du låter redan mer än lovligt förkyld."
"Och låta er ta livet av mina plantor, aldrig i livet", kraxade han hest från sitt fågelperspektiv.
Med en suck slängde jag min soppåse i tunnan utan att svara. Jag bad till högre makter att tomaten måtte mogna snabbt och släppa greppet om sin torra gren så vi slapp detta maniska vaktande. Den dag sankte Per behövde avlösning fanns en fullgod ersättare i Pettersson, risken var dock överhängande att ingen skulle klara sig förbi honom utan istället, helt utan egen förskyllan, hamna i helvetet.
Jag hade inte mer än stängt dörren bakom mig in till lägenheten förrän det knackade på dörren. Genom titthålet såg jag Petterssons ilsket ihopdragna ansikte och tanken föresvävade mig att inte öppna.
"Öppna dörren, jag vet väl för helvete att du är hemma", väste han argt och jag kunde inte göra annat än att vrida om nyckeln och låta Pettersson storma in.
"Du kunde inte hålla dig, va, jag visste det så fort jag såg dig med soppåsen."
Som vanligt tog det en stund för mig att få grepp om situationen och när jag hade fått det begrep jag ändå inte.
"Var i helvete är mina tomater", fullkomligt skrek han så saliven stänkte.
"Menar du att tomaten är borta", sade jag försiktigt trots att jag mycket väl fattade att det var just det som hade hänt.
Utan att fortsätta sin utfrågning började Pettersson snoka i mina jackfickor, som om jag med vett och vilje skulle stoppa ner en tomat i dem.
"Jag skulle bara dricka lite vatten och när jag tittade ut var de borta", nästan snyftade han.
"Vi går ut och kollar, du kanske såg fel", tröstade jag och började leda Pettersson mot dörren.

Murarspännerna stod med sina ödsliga förtorkade landskap utan några ledtrådar vart den ståndaktige tomaten kunde tänkas ha tagit vägen. När Nelson plötsligt uppenbarade sig i dörren in till soprummet drog en iskall insikt genom kroppen på mig. Jag tog Pettersson om axlarna och försökte vända honom men han hade tydligen drabbats av samma insikt.
Det var försent, ingenting kunde rädda Petterssons stackars tomat. Nelson stoppade den halvmogna tomaten i munnen och tog ett stort bett.
"Fy fan, den var inte särskilt god", sade han, rynkade på näsan och spottade ut tuggan på marken medan han skickade iväg resten in på granngården med ett välriktat kast.
Pettersson stod alldeles förlamad och fick inte ur sig ett ljud.
"Skynda dig in och lås dörren", sade jag till Nelson som lommade iväg mot huset uppenbart ovetande om att hans liv var i fara.
Pettersson sjönk ner på knä och strök frånvarande med handen över de torra kvistarna.
"Lova mig att aldrig odla något igen, Pettersson, jag tror ingen orkar med det", sade jag och klappade honom försiktigt på axeln.

ta ett språng

"Över sex meter, sex och sjuttio närmare bestämt", säger han med en belåten suck och höjer volymen ytterligare ett snäpp med fjärrkontrollen.
Jag låtsas bli imponerad och nickar ett tag med huvudet medan jag kniper ihop läpparna i en grimas som jag hoppas ska se övertygande ut. Det gör den inte. Jag ser hur det kokar inuti honom där han sitter och låtsas se på teve medan hjärnan går på högvarv. Jag hoppade aldrig över fem meter vilket inte bekymrade mig, men han skämdes. Femma blev jag den gången och följdaktligen utan medalj. Mitt lilla hörn av skåpet är fortfarande i det närmaste tomt medan hans är fyllt till brädden av både medaljer, plaketter och pokaler från både den ena och andra bedriften. Nu spelar det ingen roll längre, inte för mig, men han skäms fortfarande. Att jag är duktig på annat har ingen betydelse.
"Du har aldrig förstått vad det betyder att kämpa", säger han till slut och jag förväntas hålla med.
Jag är tyst men inom mig pågår redan mitt försvarstal som kommer vara färdigt sent i kväll, när han med hjälp av rullatorn stapplat sig in i badrummet för att lägga löständerna i lösning, när han har skvätt ett par droppar från sin skrumpnande mandom, när han tagit sina tabletter och somnat, först då är jag redo att svara.
Jag hoppade aldrig lika långt som honom men jag har flera gånger försökt överbrygga klyftan mellan oss, ett språng över en ravin så djup att den varje gång hotar att döda mig vid fallet. För faller gör jag varje gång, på andra sidan står min far och motar bort mig, får mig att återigen tappa balansen med en liten knuff i fel riktning. Han står stadigt med fötterna i en lögn som han vägrar släppa. Jag vill att han ska ta sig över på min sida men förväntar mig ingenting, det är ett språng han aldrig kommer att ta.

behaga

Han var irriterad, arg, besviken och trött, framför allt trött. Det fick ta slut här och nu, han bestämde sig helt enkelt,så var det. Han kunde inte låta hela sitt yrkesverksamma liv bara tyna bort till ingenting. Kvadratmeter för kvadratmeter hade bebyggelsen naggat hans marker i kanten, krupit allt närmare inpå, nästan omärkligt slukat hans livsgärning. Det var dags att slå tillbaka, bli rebell på gamla dar.
Tänk så lätt det var när man väl hade bestämt sig. Tanken och kroppen blev ett och han nästan flög fram. Han lastade flaket fullt med utrustningen han behövde. Det var lika bra att gå ut hårt, tänkte han och stannade lastbilen strax utanför skylten som bestämde var tätorten började och slutade.
I med stolpar och sedan på med nät, i med stolpar, på med nät, i med stolpar, på med nät. Hela dagen jobbade han idogt och skrattade högt för sig själv. Han skulle fan i mig, bonde som han var, behaga hela världen.

ett genombrott

Problemlösning var kanske inte hans starka sida egentligen men nu var det på gränsen till kris och han var tvungen att komma på något snabbt. En timme hade han till förfogande och av den hade redan tio minuter gått. Identifiera problemet, kom på en lösning, genomför, var det inte så han hade lärt sig. Vända och vrida, se det ur olika vinklar, think outside the box. En viktig aspekt var vilka verktyg han hade till sitt förfogande, det måste han genast titta igenom. Herregud vad klockan gick fort, nu hade han bara trettiofem minuter kvar, han skulle inte hinna. Lugn, bara lugn, att stressa upp sig förvärrar bara problemet, tänkte han, fokusera och behåll lugnet. Han rotade igenom lådan och hittade till sist vad han letade efter, bara den nu var tillräckligt vass. Fan, bara tjugofem minuter kvar, han skulle få magknip. Med ett befriande klipp tog han sig äntligen in i förpackningen. Njutningsfullt lutade han sig tillbaka i fåtöljen och tog ett stort bett på sandwichen. Förbannade förpackningar att vara svåra att forcera, tänkte han irriterat.  

Om Gud vore konstnär

Om Gud hade varit författare skulle han med all sannolikhet aldrig blivit utgiven vilket, när man studerar hans verk lite närmare, kanske hade varit att föredra. Ett huvudtema som är allt annat än tydligt, en trevande början och ett slut höljt i dunkel är inte precis ett upplägg för en bestseller. Ta sedan karaktärerna, vi matas med en uppsjö av olika individer som verkar göra precis det som faller dem in. Han har helt enkelt tappat greppet om sin story. Varför skulle han annars introducera alla dessa bifigurer som inte gör annat än dör i parti och minut utan att man får veta orsaken. Det pågår mängder av oavslutade historier utan någon röd tråd och ännu till dags dato har jag inte sett skymten av någon huvudperson. Han gjorde ett tafatt försök att placera in en karismatisk karaktär i kapitel 3 men av det blev noll och intet. Korsfäst, död och begraven, sedan dess har man inte sett röken av den så kallade huvudkaraktären. Har man inte vacklat förr i sin tro på Guds förmåga som författare borde man definitivt göra det nu. Historiens längsta cliffhanger som folk i allmänhet verkar ha tröttnat att vänta på.
Som målare är han inte ett dugg bättre.Han använder för stora penslar, skvätter lite här och lite där utan någon som helst plan. Det hade varit bättre om han redan från början bestämt färgskala, storlek på duken och framför allt vilket motiv han önskade. Lager på lager ligger färgen murrig och tjock med övermålade motiv som sedan länge fallit i glömska. Vem vill se en sådan målning? Han gräver en grop åt sig själv när han håller på som han gör. Folk gillar enkelhet, tydliga motiv eller åtminstone fina färger att titta på. Jag vet inte om han är medveten om det men hans popularitet har minskat drastiskt och lämnat fältet fritt för mindre nogräknade konstnärer. Han kanske har fått storhetsvansinne, ingen ovanlig åkomma bland konstnärer har jag förstått. Någon borde i vilket fall som helst ta upp saken med honom innan både hans målningar och böcker bränns på bål, sådana tendenser finns redan. Nåväl, jag är inte den som ska klaga, jag har i alla fall jobb tack vare hans trevande försök i konstens inte alltid så underbara värld, dags att öppna butiken för dagen.

välstånd

Det är lätt att förledas att tro att den som håller den kroppsliga njutningens fana högt i motsvarande grad saknar djup i sin själ. Inget kan vara mer fel. Behovet att bli älskad är djupt inpräntat i våra gener och människan är så sinnrikt konstruerad att hon, oavsett hinder, letar tills hon hittar ett sätt att tillfredsställa denna i grunden så nödvändiga drift.
Ända från barnsben naglar vi oss fast vid föräldrarna och kräver total uppmärksamhet. De flesta av oss får också leva i några år med detta känslomässiga välstånd tills föräldrarna helt enkelt tröttnar och önskar sitt liv åter. När det oskyldiga barnet så inser att det blivit övergivet lever det på överskottskärlek ett tag medan det söker efter nästa offer. Efter tonårsförälskelser, oskyldiga kyssar i överbefolkade soffor, tafatta försök att komma en annan människa inpå livet, både mentalt och fysiskt, så hittar en viss procent, oklart hur många, till sist sin livskamrat. Detta borgar för ytterligare några år i relativ trygghet, förutsatt att man gjorde ett val på rätt grunder, vilket gör att ytterligare några procent faller ifrån så småningom. Nåväl, de fick åtminstone chansen att skapa sig ett liv tillsammans med någon annan.
Vilka är då de andra? De som inte någon gång efter barnastadiet fått smaka på denna efterlängtade nektar. Som likt ett utsvultet bi surrar från blomma till blomma bara för att upptäcka att sötman redan sugits ur av någon annan och efterlämnat sig ett tomt skal. Återigen är procentsatsen omöjlig att gissa sig till.
Men effekten av denna aldrig tillfredsställda längtan visar sig ofta i de symptom som kärringen Olsson i lägenheten bredvid har. Ett ständigt behov av att bli älskad. På vilket sätt som helst, när som helst, med vem som helst och framförallt vid vilken tid på dygnet som helst.
Mina tankar om världen och människorna som befolkar den ställer ofta till problem för mig. Kanske är det därför som jag helst av allt håller tyst. I kärringen Olssons fall är det ett stort bekymmer eftersom jag vill bli förbannad på henne, skrika håll käften genom väggen när hon och hennes tillfälliga sängkamrat ylar ut sin åtrå klockan 02.15. Sanningen är att jag inte kan det, av den enkla anledningen att jag förstår henne. Jag säger inte att jag på något sätt sympatiserar med hennes beteende men jag har förståelse för hennes innerliga längtan efter närhet.