att vakna

Min själ vilar, får leva sitt eget liv om så bara för ett par korta ögonblick i taget. Utslängd i universums evighet utan behov av min kropp. Hotet finns närvarande som en skugga, en påminnelse om att jag bara har dig till låns och att du när som helst kan lämna mig för gott.
Oron finns nerbäddad i mina muskler som ofrivilligt rycker av längtan. När du andas din egen livsluft är jag hänvisad till mitt virrvarr av tankar. Utan kontroll snurrar de runt och väver omöjliga nät. Ett panikartat rop på hjälp så du ska hitta tillbaka innan det är försent.
Så kommer du äntligen. En djup inandning hälsar dig välkommen. Du övergav mig inte denna natt heller.
Jag sträcker på mig, fortfarande någon annanstans. Ljuset förnimmer jag bakom stängda ögonlock innan jag till slut bestämmer mig. Min dag har börjat.

sommardoft

Jag vandrar sakta genom gräset, undertrycker rädslan för ormar och fästingbett. Den gamla eken har förlorat ännu ett grepp mot himlen och står lemlästad på kanten av ravinen. Redan då, för länge sedan, klamrade den sig fast och gav ett intryck av oändlighet.
"Den har stått här i flera hundra år", sade pappa.
För mitt inre dansade grottmänniskor vid den gamla eken i ceremonier för längesedan glömda. Jag är förlåten för misstaget, jag var ung och ännu lyckligt okunnig om tidens kronologi.
Jag går sakta för att jag inte ska missa det. Med ögonen halvt slutna, stängda för att dofterna lättare ska framträda och öppna för att jag inte ska trilla ner i ravinen, söker jag mig sakta fram runt trädet.
"Det luktar honung, pappa."
"Nej, det är inte honung ännu, nu är det nektar."
För pappa var det viktigt, inte för mig. Behovet att alltid rätta, korrigera, att alltid ha fakta på bordet. Jag höll inte med honom då och jag gör det inte nu heller. Dofterna mår inte bra av att kategoriseras, de måste upplevas, insupas, med djupa andetag svepa genom din kropp och lämna sitt minne.
Det är det minnet jag letar efter. Mitt och pappas minne. Jag stannar till och väntar på att vinden ska ta rätt riktning. Som en smekning stryker den sig mot hela mitt väsen. Doften av honung.

att förlåta

Det oförlåtliga låter sig inte blidkas så på en gång. Stå här och skrika att du kräver förlåtelse när du alldeles nyss gjort en av guds skapelser till krympling.
Men det var ju bara en fluga, tänker jag men inser att det inte hjälper. Han är obeveklig i sin dom trots att Han inte säger särskilt mycket. Istället viskar Han inne i mig, får mig att må dåligt av ingenting alls. Farmor ljuger när hon pekar med sitt tjocka finger i familjebibeln och säger att Han förlåter. Är det kanske min ånger det är fel på? Att pilla bort benen och vingarna på flugan var ju bara ett sätt att få tiden att gå. Jag sade ju förlåt. Jag skonade ju till och med livet på flugan. Skulle jag trampat ihjäl stackaren också?
Blir ångern större ju värre saker man gör? Jag vill veta, jag behöver det. Pappas ånger och mammas förlåtelse passar liksom inte riktigt ihop.
Det ser ganska kul ut när flugans kropp surrar runt på golvet utan att kunna ta sig någonstans. Nu är de i köket, det hör jag på kastrullerna som ramlar i golvet. Jag sluter ögonen innan jag trampar på flugan, jag vet vad som händer men vill inte se.

att backa

Han och hans djävla ord. Om han bara någon gång kunde hålla käft, tänka fyra sekunder innan han sade något. Värdera situationen,försöka ta ett medvetet beslut istället för alla dessa grodor som trängde sig ut ur hans inre helt på egen hand.
När det väl var för sent och orden redan fanns där uppstod ett annat problem. Hans förbannade stolthet. Även om det han sagt var åt helvete fel försvarade han sina ord med näbbar och klor. Oftast med ett förödande nederlag som följd.
Han hatade henne. Hon kunde det här spelet betydligt bättre än honom men lik förbannat kastade han sig blodig mot väggen gång på gång fullt medveten om utgången. Leendet i hennes mungipa när hon trängt in honom i ett hörn, gjort det omöjligt för honom att komma ur situationen med hedern i behåll.
Det var inte konstigt att han blev vansinnig och började slå. Vad skulle han göra.Han kunde inte låta henne gå därifrån leende med ännu en vinst i bagaget.

ett rum

Du vet allt om mig, det är i allafall vad jag har låtit dig förstå. Jag tycker du gör ett bra jobb, din hängivenhet både imponerar och skrämmer mig.
Det är så mina tankar går när jag tittar på dig över köksbordet där du omsorgsfullt klipper det lila bandet runt kartongen med Budapestbakelser.
"Du älskar ju de här", säger du och lägger upp en bakelse på assietten från Ikea.
Jag ler mot dig och ber dig hälla upp kaffe. Du tar en mugg eftersom du sedan länge vet att jag hatar att dricka kaffe ur kopp.
Vi småpratar om grannarna, deras flicka har precis lärt sig cykla, om lövsprickningen som får våra näsor att rinna, om reaerbjudandena från ICA. De verkar veta precis vad jag brukar handla, precis som du. Det är orättvist, de har en hel databas till hjälp, du klarar det alldeles på egen hand.
Det är i de orden jag börjar tveka, klarar du dig verkligen på egen hand? Vi som pratar om allt, men inte det jag måste säga. Jag hör hela samtalet inom mig men det kommer aldrig ut. Det finns ingen början, bara ett slut. Till slut kommer du att få veta men inte av mig.
Du klappar mig på handen och säger att vi har det bra tillsammans. Ja, säger jag och ler tillbaka. Förut var det mer än nog, nu vet jag bättre.

rep

Strax rep med Kapten Karlsson, coverbandet jag är med i. Nästa helg lirar vi på Vilshärad golfklubb i Halmstad. After beach med musik, enkel mat och dryck. Låter det som näsan i vädret med golfklubb, för en del gör det säkert det men inget kan vara mer fel. Vi packar upp på övningsgreen utanför det lilla klubbhuset sedan gör alla sin egen lilla picnic runtomkring. En mysig tillställning som just Du i detta ögonblick blivit inbjuden till.

oreda

Ett finmaskigt nät av kvistar silade solens strålar och gjorde det uthärdligt för henne att åtminstone kisa lite. Det gjorde ändå ont. Hon gjorde ett försök att ta fatt någon av de miljoner tankar som skenade genom hennes inre. Små ljusblixtar, levande en sekund för att sedan slockna och dö ut. Ett enda ynkligt andetag fick bröstkorgen att värka som om hennes lungor var oanvända, släta papperspåsar ovilliga att lämna sin släta form frivilligt utan strid.
En kvist, var det gran, hon var inte säker, kittlade henne på näsan. Det hjälpte inte att hon tvingade tanken dit, stillheten var orörd. Inom henne rasade en storm men den nådde inte utanför hennes kropp. Varför var hon där? Något oformligt tjockt fyllde hennes mun, kunde det verkligen vara hennes tunga. Hon önskade intensivt att någon kunde lyfta bort den tyngd som pressade hennes rygg mot marken.
Städa, var det inte det hon skulle göra? Men hon städade aldrig utan anledning. Väntade hon besök?
Gröna gymnastikskor. Vad hade de här att göra? Hon kände igen dem men kunde inte placera dem.
Hennes hår var nytvättat och nya trosor hade hon också, visst var det så. Det var viktigt, hon ville inte skämma ut sin mamma.
Det blev tyngre över magen och bröstet. Nu kom hon ihåg, gymnastikskorna. Hon hade slagit pannan i dem när han klippte till henne. Var han fortfarande kvar? Hon trodde att han hade gått. Varför blev han så arg?
Hade hon hunnit städa färdigt? Solen gick i moln, det verkade inte så viktigt längre.