att avgöra

Vem visste vad som rörde sig inne i huvudet på någon annan? Om det de sade vad äkta eller bara något munnen formulerade utan medverkan från vare sig hjärna eller hjärta. Under vilka omständigheter kunde man vara helt säker på att sanningen, hela sanningen, var det som presenterades.
Trots att han hade hållit på ett antal år med sitt yrke var han fortfarande inte säker. En sak var han dock säker på. Smärtan var personlig och fick hans klienter att reagera på diametralt olika sätt. Vissa reciterade stycken ur sin tro, andra försvann in i sig själva och blev nästintill onåbara. Det fanns de som lät munnen gå och gjorde allt för att blidka honom med både sanningar, osanningar och allt däremellan. Men det var ju inte det han var ute efter. Den rena sanningen, det oförfalskade innersta i en människa var det han eftersträvade. Att helt och fullt se sanningen som ett vitt ljus, en fackla, Guds egna ord.
Mannen framför honom luktade illa nu, både av bränt kött och sin egen avföring. Flämtande försökte han framföra något slags budskap men det gick inte att höra vad han sade. Den del av tungan som mannen fortfarande hade kvar var också den bränd och det var förståeligt att han hade svårt att prata.
Om han bara hade försökt sig på sanningen lite tidigare. Men vissheten att det verkligen var sanningen måste finnas där innan han gav mannen ro. Ännu hade han aldrig upplevt den, kanske i morgon.

att trotsa

Ett paket. Precis det jag fasade för allra mest. Det hände ändå, utan att jag fick möjlighet att förhindra det. Tryggt blinkande, rytmiskt och evigt pumpar de dygnet om. Min vilja är fortfarande stark till min egen förvåning. Varför jag vill leva kan jag inte svara på. Men jag vägrar att dö.

ett samband

Jag är inte ensam om min själ. Fråga mig inte hur jag vet det, jag bara gör det. Hur många som delar den har jag ingen aning om och inte heller vilka de är. Människan var inte menad att växa som ogräs över världen, inte konstigt att själarna tog slut och att vi alla numera är tvungna att samsas om detta vårt innersta.
Jag försöker att leva med måtta då jag har förstått att lycka såväl som olycka för min egen del påverkar de andra stackarna. Att roffa åt sig på andras bekostnad har aldrig varit min melodi. De andra verkar inte alltid tänka så. Enda trösten, när jag drabbas av lunginflammation, otaliga benbrott på grund av min benskörhet eller de aldrig sinande hjärtproblemen, är att de andra i motsvarande grad får ett bättre liv.
Det är nämligen så det fungerar. Vår gemensamma själ måste befinna sig i jämvikt, även en själ har begränsningar. När mitt vänstra öga drabbades av starr förstod jag att något härligt och fantastiskt hade hänt någon annanstans i världen. Då är starr inte mycket att stå ut med. Det är nästan så jag går och längtar efter min egen död. Hur mycket bättre ska inte de andra få det då?

stofil

Han tyckte själv att han var tämligen normal. Annars torde han ha strävat åt att förändra sitt jag en aning så det överensstämde med bilden han hade av sig själv. Vilken människa gick omkring och tyckte själv att han var onormal, det vore inte särskilt klokt. Hur hamnade man där, tänkte han och påbörjade ytterligare en fläta i skägget. Kanske var det människors behov av att känna sig normala som fick dem att lura sig själva hela tiden. Att andra dessutom kände sig tvingade att fördöma honom var väl bara ett tecken på samma sak. Men hans älskade Elsa borde ha vett att hålla tyst ibland när hon gick igång. Vad var det för fel på kunskap? Och om man nu visste något vore det ju dumt om man inte lät andra få veta det. Men se, det orkade de inte ta in. Allra minst Elsa.
"Måste du prata om allt precis hela tiden, kan du inte vara lite mer som alla andra."
Ja, så sade hon, men någon förklaring till hur alla andra var gav hon inte. Han struntade i hennes förmaningar och lät både sina och hennes vänner få veta hur han tänkte om saker. De som satt ensamma på bussen kunde också räkna med att få sig lite kunskap till livs när de ändå var overksamma. Han skrockade för sig själv. Älskade Elsa var till och med så desperat att hon släpade med honom på operan för att få tyst på honom. Han visste om det och han lät henne hållas, hanvar en aning udda enligt andra men han var väl inte dum heller.

att smälta

"Jamen, tänk dig alla glaciärer som är på väg att försvinna, de bara..."
Sedan lyssnade hon inte längre. Det var på något sätt omöjligt att uppbringa den kraft det krävde. Hans engagemang och euforiska tal om miljön, ekonomin, tekniska framsteg och allt annat mellan himmel och jord tog musten ur henne. Hon orkade inte längre höra om allt elände.
Ändå var det precis det som fick henne att falla för honom, kunskapen sprutande ur honom likt en vulkan och som drog med sig allt i sin väg. Det var omöjligt att undvika kärleken när den rann över henne som smältvatten. Trängde sig in och sköljde bort varje uns av tvivel som försökte göra sig hört i flodvågen.
Han hade pratat i trettio år nu, oavbrutet, om samma saker. Framför teven, i bilen, ja överallt där han inte var tvungen att hålla tyst. Kanske var det därför hon tyckte så mycket om att gå på opera med honom.
Hon suckade för sig själv och gick fram till kaffebryggaren. Energikrisen och Europas ekonomiska problem var återigen lösta. Hon struntade i vilket.

att försäkra

Du vill ha garantier. Några sådana är jag inte betrodd att ge.
Vad vill du egentligen? Vet du vad du kräver av mig?
Inte ens en siare vet vad framtiden för med sig.
Om du kunnat fråga en död skulle du förmodligen även där bli överraskad av svaret.
Lev inte med dina önskningar att få veta allt. Känner du inte tristessen som slickar dig i nacken?
Du blir sittande, oförmögen att röra dig. Och detta för att du inte vet.
Vad är det du vill veta? När du ska dö? Om du ska få några barn? Om det blir jordbävning, hällregn, blåbärssäsong eller om moster Anna äntligen ska komma på besök?
Jag skriker i frustration. Men du hör inte, jag står bredvid och ser på dig när du sakta kammar ditt hår framför spegeln. Jag rör vid dig och du vänder dig om. Ja, jag finns här. Bli inte ond på mig för att jag tar i, men jag måste skrika så du hör mig.
Lev för helvete, lev!!

att vara vrång

Hans skägg nådde honom nästan ner till naveln, håret var ovårdat och när han nu vaknade kittlade höet i näsan. Kläderna från föregående dag, och många dagar före det, satt skrynkliga på hans seniga kropp. Hans liv tarvade inte så ovidkommande saker som ett ombyte kläder. Med en ljudlig gäspning sträckte han sina valkiga händer mot ladugårdstaket. Det behövde repareras.
Korna på våningen under vaknade också till liv och efter frukost skulle han se till dem. Maggan, ardennerhästen som skötte plogen, gnäggade tyst och avslutade med ett frustande, hon var också hungrig.
Med ett vigt skutt tog han sig ner från loftet och gick fram till dörren. Den knarrade lätt när han öppnade den. Det skulle bli en fin dag idag, men det visste han redan sen igår. Sådana saker var honom inte alls främmande. Han läste naturen som en öppen bok, en gåva som gått i arv under generationer. Magen kurrade ljudligt och han längtade efter mat. Han morrade i strupen när han såg att den inte var framställd. Trodde de att de kunde behandla honom hur som helst? Det var inte första gången och han hade faktiskt varnat dem för följderna. Förstod de inte, eller var de bara oförlåtligt dumma? Han brydde sig inte om vilket. I år hade han sett till deras välbefinnande men nu skulle det bli andra vindar på den lilla gården. Göra honom till fiende var det dummaste de kunde göra, det skulle de snart bli varse.