en föraning

Han såg vad som pågick men hade ingen möjlighet att ändra händelseförloppet. Samtidigt var han imponerad över vad hans kropp mäktade med. Med spänstiga steg gick han gatan fram, rak i ryggen, stolt som en tupp med Påsen framför sig. Av någon underlig anledning var skottskadan som bortblåst, ett mirakel om man så ville. Egentligen var det bara syftet med promenaden han motsatte sig och möjligen språkbruket. I vanliga fall var väl hans språk inte särskilt sofistikerat men den svada han nu utsatte oskyldiga människor för i sin väg gick långt över gränsen för vad som var okej.

"Vid Allah, ge plats åt hans heliga krigare, Mujahedin."
"Kan du inte ta det lite lugnt, kroppen är gammal."
"Jag tror inte han bryr sig", sade en röst bredvid honom.

Höll han på att bli tokig, det här kunde väl ändå inte hända på riktigt? Fångad i sin egen kropp av en idiot som skrek på folk som om de vore ohyra och en annan som konverserade en aning uppgivet med honom. Han skulle litat på sin intuition och låtit den förbannade väskan med pengar vara ifred. Allt började med den. Redan när han såg väskan ligga under högen av skräp formligen skrek den åt honom att låta den ligga. Varför lyssnade han inte på sig själv? Se vad det lett till, nu var han istället tvungen att lyssna till den här idioten.

"Vad ska vi göra för att hindra honom", undrade han.
"Inte fan vet jag, svarade den andre, "jag har ingen vana av sådant här."
"Nehej, jag trodde kanske det, jag heter Manfred, om det nu spelar någon roll."
"Stefan", sade Stefan och suckade.
"Kan ni hålla käften därinne, jag måste koncentrera mig", sade Jamahl surt.
"Vad ska du göra åt den saken då, vi skiter fullständigt i om du lyckas med dina föresatser", skrek Stefan upprört.

Samtidigt fick han en idé. Jamahl och Påsen var framme vid en port och Påsen sträckte sig fram för att trycka på portknappen.
"Ja", hördes en skrapig röst.
"Det är Påsen här, jag har någon här som jag tror du vill träffa", sade han kryptiskt.
"Jamen, vafan, ut med språket, vem skulle det vara", sade Danne otåligt.
"Manfred."
"Manfred", upprepade Danne misstroget, "är inte han död."
"Du får väl se själv."

Efter en liten stund knäppte det i dörrlåset och någon gläntade försiktigt på dörren. Stefan viskade till Manfred att han skulle räkna till tre innan det var dags. Danne tog ett kliv ut genom dörren och stirrade med vidöppna ögon på Manfreds oskadade kropp.
"Tre", sade Stefan och började yla allt han orkade med Manfred tätt efter.

Jamahl spärrade upp ögonen och tog sig om huvudet. I ett försök att bli av med det fruktansvärda oväsendet slog han huvudet upprepade gånger mot tegelväggen utan annat resultat än ett stort blödande sår i pannan. Stefan kunde inte avgöra om det var med mening eller inte men plötsligt fick Jamahl in en klockren träff mitt på Dannes haka. Danne stöp som en fura och landade i en hög framför fötterna på Jamahl och Påsen.

"Jaha, var det planen", undrade Manfred.
"Nej, jag tänkte att Danne skulle få möjlighet att mörda dig för andra gången..."
"Vad i helvete säger du, ta livet av mig..."
"Håll käften, du var ju redan död, så vad spelar det för roll, då hade vi i alla fall hindrat Jamahl från att använda pengarna till sitt Jihad, eller vad fan han nu kallar det."
"Då får det bli plan B", sade Manfred hoppfullt.
"Det finns ingen plan B, vi får snällt titta på tills vi kommer på något annat."

ta emot välgörenhet

Han dog. I ena stunden skrattande, levande, i nästa liggande på golvet i dödsryckningar. Så mycket som aldrig blev sagt, på något sätt hade de inbillat sig att det fanns tid kvar för allvaret, det där innerliga som var så svårt att prata om till vardags. När hon låg på golvet bredvid hans kropp var det problemet som bortblåst, hon skrek hans namn, slet i honom för att väcka honom till liv igen. Men han var borta för alltid.

Hon tog sig igenom tiden efteråt som i dvala. Hon gick genom livet och tittade på resten av världen genom en immig plastpåse som trätts över hennes huvud. Blodet pulserade så högt i henne, andningen kom stötvis, inte förrän flera månader senare tog hon sitt första djupa andetag. Verkligheten var obarmhärtig, ingenting fick hon ha kvar. Hans barn var obevekliga i sina krav, det räckte inte att de hade älskat varandra på ålderns höst. I deras ögon var hon bara en snyltare.

Med skammen blossande på kinderna stod hon utanför kommunhuset, tvekande. Hon hade alltid gjort rätt för sig, inte genom arbete men genom att sköta om hemmet åt sin första man. Det visade sig i pensionsutbetalningarna. Hon gick visserligen inte lottlös ur skilsmässan men pengarna rann snabbt ner i alla hål som skulle fyllas. När hon så träffade Lars var lyckan fullständig, de hade fått fyra underbara år tillsammans. Barnen hade hindrat honom från att skriva några papper, det var därför hon stod där hon stod.

Hon blundade, tog först mod till sig och tänkte gå in men ångrade sig sedan. Med en suck vände hon på klacken, hon kunde inte förnedra sig på det sättet, det fick lösa sig ändå.

att synas

"Vad i helvete, lever du?"
Långt borta hörde Manfred en röst han kände igen någonstans ifrån men som han inte kunde placera. Inte heller kunde han avgöra om den var vänligt inställd eller om han borde vara rädd.
Långsamt öppnade han ögonen och såg sig själv ligga i en gränd. En ovårdad man lutade sig över honom och sträckte fram en hand. Manfred avvaktade, han ville först känna efter om han var skadad. Trots att minnet saknades kände han instinktivt att han hade hamnat där på grund av någon annan och det var definitivt inte av välvilja. Huvudet bultade som om någon satt därinne och ville komma ut.
"Res dig upp då och se till att komma härifrån, din djävla idiot."
"Tror du att han kan höra dig, eller?"
"Håll dig på din kant, svartskalle, och låt mig sköta det här."
"Tala bara om för honom att han är i fara, eller vill du dö en gång till."
Manfred hade ingen aning om vad som försiggick men tänkte inte stanna och ta reda på det. I en enda rörelse reste han sig upp och skulle precis slå mannen framför sig på käften när benen vek sig under honom.
"Du har precis fått en kula genom kroppen, du kan inte bara resa dig upp och gå härifrån."
"Känner jag dig", kraxade Manfred ynkligt.
"Men för fan, Manfred, det är ju jag, Påsen."
Manfred nickade, Påsen, ett sådant namn borde han väl känna igen. En minnesbild blixtrade genom huvudet på honom där han såg Påsen stå och tala med någon annan som plötsligt höjde en pistol och sköt. Påsen kastade sig åt sidan och...det var så han blev skjuten. Kulan var ämnad för Påsen, inte honom.
"Vem var det som sköt", undrade han.
"Danne, jag sade ju åt dig att ligga lågt, men naturligtvis ville du synas på stan med alla djävla pengar, och se hur det gick."
"Jamen, vad fan, om man hittar en hel säck med pengar kan man väl inte bara låta den ligga."
"Hur mycket handlar det om?"
"Flera hundratusen."
"Vem fan snackar du med?"
"Nu tar jag över härinne, vi måste hitta de där pengarna, de kan komma till användning till mitt Jihad, här ska sprängas."
"Vad då för Jihad, inbilla dig ingenting, jag tänker inte gå omkring och bomba folk."
Påsen tittade misstroget på Manfred när han reste sig upp, tog struptag på honom och väste med vass röst.
"Kom med här, din otrogna hund, nu visar du oss var vi kan hitta Danne och pengarna."

ett svenskt ord jag sällan använder

Det finns saker som man helst såg skulle stanna i utvecklingen. Den oundvikliga trenden rikssvenska som tränger undan dialekterna är en sådan sak. När jag var liten fanns mängder av original där man fick anstränga sig till sitt yttersta för att förstå vad de sade. Nu är jag ju smålänning så det finns kanske naturliga orsaker till detta, småländskan är en bekväm dialekt där svåra konsonanter helt enkelt får stå åt sidan för mer lättuttalade bokstäver.
Jordpäron, potatis, blir på småländska "jopära" med bara ett litet skorr långt ner i halsen på r:et. Allt för att inte reta upp stämbanden i onödan. Att höra en riktig smålänning tala är en lektion i energisparande.
"dö sulle ba"a veta va an sa te me e gåkwäll nä" ve sulle gå te sängs."
"Nä, va sa an?"
"an velle komma te, men dä velle ente ja."
"A?"
"Övetala åhkade an ente så då feck de va."

Leve dialekterna

en bild att skriva till

Enda beviset på hans existens höll på att utplånas. Han betraktade sorgset de vittrande stenarna från sin plats uppe i backen. Det var tur att han stupade på höjden så han åtminstone fick bra utsikt över förödelsen. Nu blev det ju som det blev med den saken, hade han själv valt skulle han naturligtvis ha återvänt hem med en seger i bagaget. Eftersom nederlaget istället var ett faktum var han nästan lika glad över att han blev kvar. Att slippa nesan att komma hem som förlorare efter hans första och enda strid.

Det dröjde inte länge innan folk började vallfärda för att hedra de tappra som låg under jorden. Då var han stolt över sin död. Det var värre nu, ingen verkade veta varför de stod och tittade på portalen. Han ville ställa sig upp och skrika åt dem att Kunskapens vagga gick förlorad här, oraklet flydde med de heliga böckerna och sedan dess har inte världen varit densamma.

"Här stod slaget mellan bla, bla, bla..."
Guiden babblade på om det ena årtalet efter det andra och viftade med armarna som en väderkvarn i storm. De stackars turisterna nickade godtroget och avfyrade sina engångskameror i tron att de verkligen fått ett historiskt ögonblick på bild. Det hade de förvisso, men utan att ha en aning om det.

Genom århundraden hade historien förvrängts från att ha lindat in honom i en hjältegloria till att nu bara vara lite allmänt löst prat om några män som dött en onödig död. Guiderna gick en kort kurs på en vecka och stod sedan och pratade om vad som föll dem in hela sommaren. Någon gång skulle han få upprättelse, det visste han. Han trodde fortfarande på oraklets visdomsord. När människorna minst anade det skulle en ny tid börja. Efter år av mörker och elände skulle Kunskapens vagga åter bli viktig. Han log i sin grav, om de bara visste.

Premiärnerver

Det luktade illa, som om någon gjort ner sig. Trots allvaret kunde han inte låta bli att dra på munnen åt tanken. Mitt i högen stod han och kunde varken ta sig framåt, bakåt eller åt sidorna. Det började muttras runtomkring och han fick för sig att det började bli dags. Klumpen i magen växte, handsvetten forsade i de tjocka handskarna och benen sviktade. Inte såg han något heller. De smala strimmorna av ljus som tog sig in blottlade bara en uppsjö av ryggar. De flesta betydligt mer storvuxna än han själv. Frågan han ställde sig var varför han hade hamnat där?

Den store Leonides hade varit övertygande när han ställde frågan. Vill ni att allt detta ska bli ödelagt? Vill ni se era livsverk gå förlorade, se era nära och kära ligga döda för fiendens hand? Svaret hade naturligtvis blivit ett rungande nej. Därefter blev han inskriven och nu stod han där han stod.

Vem som stod på andra sidan hade han inte riktigt klart för sig, mer än att det tydligen var de som ville honom ont. Oraklet på ön skulle skyddas till varje pris och hennes heliga böcker fick under inga omständigheter förstöras. Allt som Leonides hade talat om lät rätt och riktigt men just nu spelade det inte så stor roll. Rädslan grep ändå fatt i honom när han förstod att det var dags. Ryggarna framför honom började röra på sig och han önskade hett att han fick möjlighet att komma hem när det var över.

något befängt

På varsin sida om den breda floden står vi och ser vattnet rusa fram runt ön. Du har ingen färg, i grått avtecknar du dig mot den aningen mörkare bakgrunden. Vad dina ögon ser vet jag inte, och inte heller bryr jag mig. Det är så jag är lärd, så jag vuxit upp. Henne ska du akta dig för, hon bär kniv och dricker dig full om du inte ser upp. Bredvid dig står fler av din sort, väntar på att vattnet ska sluta flöda. Då kommer ni att försöka ta det som är vårt, men vi är beredda.

Solen lyser på våra rustningar. De blänker vackert men blir heta under dagen. Vi har rätten på vår sida, det har vi alltid haft, trots att ni alltid har hävdat motsatsen. Er urgamla bok är fylld av sagor medan vår är fylld av sanningar, det kan ingen av er bestrida. Er tro har fört er på villovägar, vår leder oss till målet. Ändå står vi här tillsammans för det slutliga slaget.

"Mamma, när ska de ge sig av, jag vill se mer av världen."
"Det går inte, min kära lilla vän, jag själv har väntat i flera hundra år."
"Men varför står de där, vad vill de?"
"Ja säg det, ingen vet, inte ens de själva vet längre."