Att sitta fast

Simon träffade aldrig någon, vare sig på väg till jobbet eller på väg därifrån. När han kom hem låste han in sig i sin lägenhet för att nästa dag göra om samma meningslösa resa. Arbetet i sig bjöd inte heller på några bekantskaper värda namnet. De flesta var idioter som bara pratade om ytliga saker och aldrig vågade diskutera livet. Skulle han nedlåta sig att vara med i sådana samtal, då höll han sig hellre utanför.

Tankarna var sysselsatta med dessa och liknande spörsmål när han likt alla dagar dessförinnan tog vägen över torget, svängde av till höger för att till slut korsa Storgatan. Till sin stora förtret hade de börjat gräva ett hål precis där han brukade gå och han var nu tvungen att ta en annan väg. Argt mumlande tog han ett par steg över vägen när han plötsligt fastnade med foten.
Mitt i vägen låg ett stort järngaller för bilisterna att köra på under tiden vägarbetet fortgick. Hans fot passade tydligen perfekt i mellanrummet. Det var omöjligt för honom att få loss foten trots ihärdiga försök.
En lätt lastbil tutade ilsket på honom där han stod mitt i vägen innan chauffören till slut insåg att han satt fast. Till Simons stora fasa öppnade han dörren till hytten och började gå mot honom. Var han tvungen att prata med honom? Vägarbetarna uppmärksammade situationen och började också de intressera sig för den stackars mannen med foten i kläm. Ingen av de inblandade lyckades dock få loss foten ur gallret. De frågade vad han hette och om han hade ont, behövde han något att dricka under tiden de väntade på räddningstjänsten. Simon svarade motvilligt på alla de närgångna frågorna och fick nästan panik när han såg alla människor som samlades.
När räddningstjänsten dök upp motade de bort folket och plockade fram skärbrännaren. En ur personalen talade lugnande till honom medan en annan arbetade med den varma lågan. När Simon till slut var befriad applåderade alla runtomkring.
Ambulanspersonal undersökte hans fot men kunde konstatera att ingenting var skadat och att han kunde fortsätta till sitt arbete om han så ville. Lättad försvann Simon bort mot sitt arbete och tryggheten, bort från alla människor.

Henrik såg Simon på avstånd komma lätt haltade genom entre´dörren och gick fram till honom för att påpeka hans sena ankomst. Han hade aldrig begripit sig på den buttre killen som aldrig sade ett ord under hela dagen.
"Du vet att du är sen, va, låt det inte hända igen", sade Henrik ilsket till den bortflyende medarbetaren.
Fan vet om han inte kunde skönja skymten av ett leende i hans ansikte, men det måste ha varit inbillning.