Han satt med nedböjt huvud och tittade på henne över köksbordet. Det var omöjligt att ta in det hon precis sagt.
"Det funkar inte längre, jag vill gå skilda vägar."
Paniken rann över honom och han kände hur det började sticka i armarna. Han andades häftigt utan att få i sig luft och han började känna sig yr.
"Varför", kraxade han lamt.
Hade all den kärlek han känt inte betytt någonting för henne?
"Men tänk på barnen", sade han i ett försök att blidka henne.
"Det är för barnens skull jag gör det här."
Hon försökte förklara för honom att det var enda vägen och till slut kunde han inte hålla tårarna borta längre. Nästan hela sitt liv hade de delat och nu skulle de plötsligt inte vara tillsammans längre. Ensam, han skulle bli ensam. Tanken skrämde honom, att bli övergiven och lämnad skrämde honom mer än han trodde var möjligt. Det faktum att han skulle förlora henne och barnen kom i andra hand och plötsligt förstod han henne. Han var inte kär i henne, han var kär i tryggheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fin inlevelse. Litet för övertydligt slut, tycker jag, men jag kan inte komma på något förslag till förbättring.
Texten ger mig rysningar...hur många lever inte kvar i en dålig relation och detta bara för att slippa rädslan att bli ensam...slippa känslan av otrygghet??
Bra skrivet...bra tänkt.
Ha en härlig sommardag!
Kram
Du beskriver där jag var för 10 år sedan. Tryggheten som man vill ha.
Vilken underbar text! Superbra skriven, och mycket, mycket känsla!
så djäkla sann vi är många som varit rädda för de otrygga och stannat kvar i något som kanske inte är att leva men vi lever bara ett liv och förhoppningsvis till 70 80 även om vissa verkar tro att vi ska leva i en 700 år
Skicka en kommentar