att strosa

Hon var djupt tagen efteråt och kunde inte förstå varför hon inte gjort det förut. Vägen från hennes hem till arbetet var i ett enda ögonblick förändrad för alltid. Denna gråa vandring från ett helvete till ett annat hade fått färg, en rodnad som ju mer hon tänkte på det spred sig till att omfatta hela hennes väsen. Huden krackelerade likt en islossning där det oroliga havet pressar på för att efter en lång hård vinter åter få bölja fritt. Anledningen var tid, hon hade en enda gång tagit sig tid. Istället för den inåtvända blick hon vanligtvis bar omkring på öppnade hon denna gång ögonen för omvärlden. Förundran över vad hon såg saktade ner hennes steg och fyllde henne med hopp. En tanke tog form inom henne men hon tvekade att ge den ord, viss om att det var oåterkalleligt.
"Jag vill inte längre..."
Tårarna förblindade henne och bröt ljuset likt prisman i regnbågens alla färger. Hon stannade för att torka sina tårar när någon ryckte henne i kjolen. Ett barn med smutsiga händer fläckade hennes kläder men hon stod lugnt kvar.
"Varför är du ledsen", frågade barnet med en enkelhet som hon aldrig förfogat över.
"Du ska vara glad över mina tårar", svarade hon och insåg i samma ögonblick att hon var fri.
Varsamt lösgjorde hon sig från barnet och vände stegen åt ett nytt håll.
"Aldrig mer", tänkte hon.