att veta

Det tär på en att veta. Jag avundas dig som ler mot solen utan en tanke på den förestående katastrofen. Den under eoner förvärvade kunskapen kan inte raderas, hur mycket jag än skulle vilja. Min lott är inte din. Din är att le och skratta, min är att räkna på tiden kvar. Hur skulle jag vara som lyckligt ovetande? Sorgligt nog är detta det enda jag inte vet och som uppfyller mina tankar de få sekunder jag inte är upptagen.

Jag som törstande fyllde mig med världens kunskap häpnade över din ovilja. Men det tröstar mig att du kommer dö lycklig. Du står där med huvudet i sanden och ler medan världen blöder. Jag ser, reagerar, puffar och buffar, till och med skriker högt ibland utan resultat. Uppställda i led om fyra och fyra och flera mil långa faller ni en efter en till marken. Ruttnande, uppblåsta eller förtorkade, skrumpna. Vad sökte ni? Varför ville ni inte veta?

Jag lägger mig till ro en stund för att hämta ny kraft medan ni roar er på barns sätt. Ni kör slut på mig som en gammal mor med för många avkommor. Ändå kommer jag att överleva er alla.

att samsas

Det var försent att ångra tilltaget. Stefan låg med slangar genom kroppen vars enda uppgift var att hålla honom vid liv. Att skrika AIK till ett helt gäng av galna Hammarbysupportrar var inte det smartaste han gjort i sitt liv. Det fick han betala för nu. Inte för att det spelade så stor roll, han var ganska besviken på hur livet hade gestaltat sig ändå. Det enda han undrade var hur det gick till när han dog. Men det skulle han få veta tids nog.


Bussen från flygplatsen fylldes snabbt av utlänningar som skulle till det nybyggda hotellkomplexet nere vid havet. Ju fler desto bättre, tänkte Jamahl. Det gick inte att se bältet utifrån men det skavde en aning mot revbenen. Han skulle vänta tills de var ute på stora vägen. Inne i stan var det för mycket folk och hans uppdrag var att ta med sig så många otrogna som möjligt.


Det var mörkt men Stefan hörde hur det lät bredvid honom. Ett ihåligt rosslande som från en lungsjuk. Plötsligt exploderade mörkret i miljoner stjärnor och han befann sig stående på en silverfärgad platta. Han vred på huvudet och höll på att få krupp när han såg mannen bredvid sig. En mörkhyad man i ett vitt lakan stod och svängde fram och tillbaka. När han vred en aning på sig såg Stefan att han hade ett stort hål i magen. Hur kunde han stå där, han borde vara död.

"Det är han , förstår du inte det", hörde han en röst på avstånd.
En man i mörk kostym satt bakom ett skrivbord med en konjakskupa i ena handen och en fet cigarr i den andra. Stefan fattade ingenting. Var hade han hamnat?
"Ni ser för djävliga ut båda två, det måste vi råda bot på innan ni kan ta er vidare."
Stefan sänkte blicken och såg sig själv. Stora blåmärken täckte hans kropp och ena benet pekade i en konstig vinkel. Han såg verkligen hemsk ut.
"Blunda nu, så kör vi", sade mannen bakom skrivbordet.
Han började humma en låg baston som växte sig starkare och starkare. Till slut kunde inte Stefan längre hålla emot. Han skrek och fösökte hålla ljudet ute med hjälp av händerna mot öronen. Plötsligt slutade hummandet och han undslapp sig en djup suck.

"Sådär, nu ser det bättre ut."
Faktiskt, både han själv och mannen i lakanet hade på något konstigt sätt blivit av med alla skavanker. Men fortfarande begrep inte Stefan vad det var frågan om. Kunde han drömma?
"Jag ber om ursäkt", sade han, "men var är vi."
"Ha ha ha", skrattade mannen bakom skrivbordet så den stora magen guppade", det var det roligaste jag hört på länge."
"Vi är döda, fattar du väl, och det där ska väl föreställa Gud", sade plötsligt mannen bredvid Stefan.
"Hör på nu, din djävla neger, jag är inte död."
"Din otrogna hund, jag ska döda dig."
"Ha ha ha", ni är för roliga", sade Gud och klappade sig på benen av glädje.
"Hör ni killar, ni har uppenbarligen lite kvar att lära innan ni platsar häruppe. I vanliga fall hör man lite ånger, lite skräck inför vad som komma skall, men ni står ju bara och bråkar."
"Det spelar väl för fan ingen roll om vi nu redan är döda, eller hur."
"Hallå, lite hyfs om jag får be, ni får faktiskt ta en liten runda tillbaka igen och lära er lite ödmjukhet och jag vet precis hur det ska gå till."

Gud försvann för ett ögonblick men kom strax tillbaka med en gammal man.
"Jag hade bara honom kvar men ni får samsas om honom. Lär er komma överens så är ni välkomna tillbaka vid ett senare tillfälle. Inga självmord, det räknas inte, bara så ni vet det."

Stjärnorna slocknade och både Stefan och Jamahl lämnades i mörker.

göra ett undantag

Astrid, stenhård och mjuk på samma gång. Fruktad och älskad av alla. Det fanns ingen anledning att bli kär i henne, därtill var hon alldeles för gammal redan då. Men det gick inte att undvika stoltheten man kände när man fick beröm, likaså den totala förnedringen när hon klankade ner på något. Det fanns ingenstans att gömma sig när hennes granskande blick svepte över klassen för att plocka ut någon.

Det är hårt när man som liten upptäcker att vuxna inte är perfekta. För perfekt var hon till en början, innan fasaden började rämna. Jag hade turen att vara en av gunstlingarna, mycket på grund av mitt läshuvud. Det var värre med Björn och Katarina, de var inte bra på något och de fick veta det hela tiden. Vi andra trodde inte heller att de var något att ha så rasterna blev för dem bara en fortsättning på förnedringen i klassrummet.

"Idag ska vi ha uppsjungning", sade Astrid och kallade fram en efter en till orgeln bredvid katedern där hon slagit sig ner.
De flesta av oss klarade av att sjunga hyfsat rent till "Fjäriln vingad syns på Haga". I alla fall så rent att vi undvek hånskratten från resten av klassen. När Björn kallades upp till orgeln såg vi hur han skakade av rädsla. Gull-Britt tog mod till sig och räckte upp handen.
"Fröken, vi vet redan att Björn inte kan sjunga, kan han inte få slippa."
Det var av ren vänlighet hon försökte rädda Björn men tilltaget straffade sig på en gång.
"Björn ska nu framföra "Jag lyfter ögat mot himmelen"", sade Astrid och började med ett intro.

Psalmen var en av de mest svårsjungna även för oss som kunde hålla tonen, vilket för Björn var omöjligt. När han bräkande tog de första stroferna gick det inte att hålla emot längre. Hela klassen försökte dölja skrattsalvorna med uselt resultat. Björn blev rödare och rödare i ansiktet men han bräkte vidare ända till slutet.

Hur många har genomlidit skolan under dessa stelbenta byråkrater som läste skolplanen som den vore en instruktion till en Ikeamöbel. Alla kan inte sättas ihop på samma sätt, alla är inte ens menade att bli samma möbel. Det vore väl hemskt om hela samhället bestod av Billy Bokhyllor. Och om sanningen ska fram gillar väl ingen egentligen det alldeles perfekta, äkta skönhet är när något blir vackert skamfilat, en liten charmig defekt som förhöjer intrycket.

skvallra

Hemligheter, dessa monster som äter upp dig inifrån. Lidandet i ögonen på dem som inte får svar, jag ser att de vet men kan inte göra någonting.

"Du vet vad som händer om du skvallrar."
Rösten, pipig och raspig på en och samma gång, fanns det verkligen ett släktband mellan dem. I ena stunden trallande glad med nya idéer till lekar, i nästa stund en förtryckare. Enda chansen är att hålla med och göra som hon säger. Jag vet vad som händer om jag skvallrar och jag vill inte råka ut för det.

"Var är Denise, hennes mamma ringde och frågade efter henne", undrade mamma vid matbordet på kvällen.
"Vet inte", svarade jag kort och tittade ner i tallriken för att slippa möta mamms blick.
"Var hon inte tillsammans med er förut då?"
"Jo, men hon gick sedan."

I sängen hörde jag hur upprörd mamma var när hon pratade i telefon men när hon kom in låtsades jag sova. Till slut ryckte hon upp mig ur sängen och tände lampan.
"Är du verkligen säker på att du inte vet var Denise är, hon har fortfarande inte kommit hem."
Tårarna brann bakom ögonen men jag kunde fortfarande inte.
"Jag säger ju att jag inte vet, tror du att jag ljuger", skrek jag men hörde själv hur ihålig min röst lät.
Mamma tittade på mig en lång stund innan hon vände på klacken och gick ut ur rummet.

Skuggorna spelade längs väggarna och jag såg Denises ansikte under vattnet. Bubblorna från munnen som till slut inte längre steg mot ytan. Ulrikas ord när hon släppte taget ekade tomt i mitt huvud.
"Så går det när man försöker stjäla."

Tårarna rann när jag plockade fram de stulna bokmärkena under kudden. Jag ville inte hamna under vatten.

ärr

Att bli erbjuden mängdrabatt av läkaren på grund av alla skador ens pojk råkar ut för är nog inget en förälder önskar sig. Oturligt nog var det precis vad min far blev. Tillfället när erbjudandet kom låg jag på sjukhusbritsen med pappas tumme intryckt i ett stort hål som strax skulle sys.

Jag ansåg inte mig själv vara klumpig eller överdrivet vårdslös som barn. Däremot hade jag bråttom överallt, och vilket barn har inte det, det finns ju massor av saker att upptäcka. Dessutom ville jag bli stuntman, vilket i sig var att utmana ödet. Mina framtida yrkesdrömmar hade inget att göra med hålet i skallen. Söndagsskolan, som ägde rum i källaren på grannhuset, hade precis slutat och som vanligt hade jag bråttom hem för att berätta allt för mamma. Jag hann till skogallret utanför ytterdörren där jag snubblande spräckte pannan mot kanten. En förbipasserande granne lyckades stoppa blodflödet med en finger tills min far hade ringt en taxi och tog över med sin tumme.

Kanhända var det mina många skador som till sist fick min far att investera pengar i en Renault 4. I längden måste det ha varit ohållbart med alla dessa taxiresor. Om han dessutom multiplicerade med fyra skulle han bli tvungen att ta lån för att klara alla resor med sina klumpiga barn. Han kunde ju knappast veta att mina småsystrar inte alls hade samma fallenhet att skada sig som jag.

Nyckelbensbrott efter fall i trappor eller cyklar, fyra stycken. Stygn i pannan efter fall mot vassa kanter, tre stycken. Gipsade ben eller armar, fem stycken. Listan kan göras lång men har ändå fört något gott med sig. Jag insåg efter ett tag att stuntmanjobbet inte var något för mig. Jag lärde mig också att det fanns något som hette självbevarelsedrift, det finns tillfällen där jag numera hellre avstår än kastar mig utför. Lite tråkigare har jag nog blivit men jag har ju alltid mina ärr som tar mig tillbaka till de farliga tiderna då jag var en riktig he-man.

taggigt

Att lära sig cykla har sina sidor. Särskilt om cykeln ifråga är av vuxenmodell och du själv är ett barn. Var finns balansen när överkroppen sticker ut åt höger under ramen på pappas herrcykel medan vänster fot och vänster arm förtvivlat försöker hålla sig på sin sida cykeln. Jag trodde nog att jag en gång skulle förfoga över en egen cykel och att jag gjorde rätt i att börja i förtid med att lära mig tekniken.

Lena på väg till tvättstugan i punkthus nummer tre skakade på huvudet åt mina envisa försök. Elias, vaktmästaren med sin ilskna tax, skrek oavbrutet från sin balkong att jag skulle få stryk om jag fördärvade gräsmattorna i min framfart. Rödhårige Torgil, min ständige antagonist, använde mig som rörligt mål för sitt ärtrör där han låg bakom häcken i tron att han var osynlig.

Men inget av detta avskräckte mig i mina försök att bemästra den svåra konsten att cykla. Visst samlade jag på mig min beskärda del av skrapsår, en tappad nagel, en vrickad fot och blåmärken värdiga en misshandlad hemmafru men skam den som gav sig.

Det var höst och mitt övningsfordon var bara ledigt efter det att pappa kommit hem från arbetet. Mörkret blev alltmer ett problem, även om jag tryckte in dynamon mot framhjulet för att åtminstone få lite ledljus. Mitt cyklande hade flera gånger vid denna tidpunkt fått parkerande bilister att i panik väja undan för min vingliga framfart. Visst försökte jag att hålla mig på rätt sida men när inte tekniken ännu var fulländad kunde jag hamna precis var som helst.

Den enda gång jag var nära att avbryta mina heroiska försök var en sådan höstkväll. Som vanligt ägnade jag hela min vakna tid efter kvällsmaten ute på gården med pappas cykel. Roland kom emot mig i sin Renault 4 och jag förväntade mig en undanmanöver från hans sida som brukligt numera var. Istället vevade han ner rutan och skrek att jag skulle flytta mig. Denna uppmaning fick mig fullständigt ur balans och cykeln tog en helt egen väg. Om nu inte häcken, en tjugo meter lång berberishäck, funnits där skulle jag förmodligen kört in i väggen på huset. Det hade kanske varit att föredra istället för att som nu hamna i det taggiga helvete som omslöt min kropp och gjorde det omöjligt att röra sig.

Roland kände sig tillräckligt skyldig för att hjälpa mig upp och se till att jag kom i säker vård hos mina föräldrar. Med en suck tog mamma hand om mig och plockade noggrant ur alla taggar hon kunde hitta. Ordspråket, det finns inget ont som inte har något gott med sig, besannades dagen efter då en rostig, begagnad cykel i min egen storlek stod och väntade på gården till alla grannars stora glädje.

långsint

"Jag tycker helt enkelt inte om det falska stycket."
Elsa spottade så löständerna skallrade i munnen på henne. Hennes dotter Louise tog ingen notis om utbrottet utan fortsatte bara att dammsuga. Det rasslade i röret av grus, tappade hårnålar och en och annan hård dammig karamell som, efter att ha ramlat ut ur munnen på Elsa, blivit liggande på golvet i väntan på ett bättre öde. Louise gav inte mycket för hemtjänstens hjälp, de kunde lika gärna låta bli att komma dit när hon ändå fick göra om alltig själv.
"Måste du gå på med den där maskinen så förbenat", skrek Elsa irriterat över bruset från dammsugaren.
"Mor vill väl ha det fint nu när det kommer kaffegäster", försökte Louise utan framgång.
"Vad ska det tjäna till, att göra sig till på det där viset", klagade hennes mor från stolen vid köksbordet.

Dagen till ära låg en ljus linneduk med blå blommor på bordet. Vasen var fylld med snittblommor från handelsträdgården som gav det vitmålade köket en välbehövlig färgklick. Kaffebryggaren stod och pruttade i sakta mak på köksbänken, den behövde förmodligen en omgång med kalkrengöring.
Louise litade inte på att Elsa kommit ihåg besöket och hade därför tagit med sig kaffebröd från frysen hemma. Under stint bligande från Elsa lade hon upp sockerbullar, bondkakor och skivor av tigerkaka på kakfatet av tenn som hennes mor fått i sjuttiofemårspresent av någon granne, hon kunde inte komma ihåg vilken.

Dörrklockan ringde och Louise kunde se genom fönstret att det var Astrid som kommit. Louise ställde snabbt undan dammsugaren i städskåpet och gick för att öppna.
"Hej, vad roligt att se dig, att det äntligen kunde bli av", sade Louise och kramade om den gamla damen.
"Ja, verkligen, det måste vara nästan tjugofem år, det är inte klokt vad tiden går", svarade Astrid och lät sig hjälpas av med kappan.
"Mor sitter i köket", sade Louise och nickade i riktning mot dörröppningen.

"Du käre tid, du är dig verkligen lik", skrattade Astrid och gick fram för att krama om Elsa.
"Ja ja, med smicker kommer du inte långt", fräste Elsa.
"Men snälla Elsa, vad är det med dig, tycker du inte att det är roligt att äntligen ses."
"Komma hit som om ingenting har hänt, du förnekar dig verkligen inte."
"Men vad menar du med det?"
"Mor har fått för sig att du har stulit pengar av henne", inflikade Louise med en tung suck.
"Fått för sig, stå inte och försök skyla över hennes tilltag, jag såg genom fönstret med egna ögon hur du plockade pengar ur min portmonnä", skrek Elsa gällt.
"Men herregud Elsa, menar du den gången jag lånade tvåhundra kronor av dig?"
"Lånade, du stal dem."
"Är det sant som mor säger", undrade Lousie som under hela tiden trott att hennes mor drabbats av tillfällig sinnesförvirring, vilket inte var ovanligt numera.

"Låt mig förklara", sade Astrid och fortsatte.
"Det är ju minst tjugofem år sedan och jag trodde inte Elsa hade uppmärksammat det överhuvudtaget. Jag kom hem i taxi men hade inga pengar, det var söndag och jag tänkte låna av Elsa. Hon var inte hemma..."
"Jag var nere en sväng i tvättstugan..."
"Låt nu Astrid tala klart och avbryt inte", manade Louise.
"Nåväl, jag såg hennes plånbok på diskbänken och lånade tvåhundra kronor ur den som jag sedan skulle lägga tillbaka."
"Just det, det var väl..."
"Tyst, mor."
"Eftersom jag inte såg till Elsa förrän dagen efter då jag redan plockat ut pengar tyckte jag det var lika bra att lägga tillbaka dem utan att säga någonting, med ränta ska jag tillägga, tjugo kronor."
"Märkte du inte att du fått tillbaka pengarna", undrade Louise och riktade blicken mot sin mor.
"Jo, det såg jag väl, men jag tänkte att jag kanske hade räknat fel."
"Herregud, har du gått i alla dessa år och varit förbannad på din bästa vännina för en sådan skitsak, att du inte frågade henne", sade Louise upprört.
Elsa svarade inte på en lång stund men man kunde se att det rörde sig inne i huvudet på henne.
"Nåväl, slå dig ner för all del, Astrid, nu dricker vi kaffe, det är Lousie som har bakat."