initiativ

Har han skilt sig och skaffat sig en ny, tänkte jag när jag såg honom sitta och samspråka med kvinnan i stolen bredvid. I så fall var det honom väl unt. Efter att ha levt med en pedant som styrt hans liv till punkt och pricka i många år var det väl inte mer än rätt att han fick smaka på lite frihet i livet igen. När han reste sig och lämnade henne ensam trodde jag först att han skulle gå fram och köpa något i baren men han tog på sig ytterkläderna och försvann nerför trappan. Första programpunkten hade inte ens börjat ännu.

"Vad är det egentligen för arrangemang, det här", hörde jag en röst alldeles bredvid mig. Kvinnan lutade sig fram emot mig och log.
"Det kallas öppen scen där ungdomar får pröva sina vingar och göra i princip vad som helst på scenen", förklarade jag och kunde inte låta bli att le tillbaka.
"Jaha, jag är precis nyinflyttad från Stockholm och gick hit eftersom jag plockade åt mig en folder vid kassan nere vid sporthallen om vad som händer i februari, jag tänkte jag skulle lära känna lite folk."
"Jag tänkte inte gå hit från början men min yngsta grabb ska spela med sitt band så då måste man ju ge lite support."
"Om det nu är så att du inte känner så många ännu kanske du skulle ha lust att hänga på till någon förfest någon gång, ingen här går ju ut utan vi sitter hemma hos varandra istället", fortsatte jag.

Den yngsta grabben ifråga ryckte mig i armen och jag lutade mig tillbaka för att höra vad han ville.
"Stoppa in den i byxorna igen, pappa, det bara lyser ju om dig."
"Vadå", försvarade jag mig", jag försöker ju bara vara vänlig, hon är ju helt nyinflyttad och känner ingen här."
"Visst, whatever", sade han och himlade med ögonen.

Punkt efter punkt med gitarrspelande tonårsflickor och varierad sång avlöste varandra i snabb takt. I stolarna bredvid varandra försökte vi prata tyst så vi inte störde de oerfarna artisterna men fick hela tiden menande blickar från sonen och bandet i övrigt. När det var dags för deras entré flyttade jag fokus och lyckades koncentrera mig på min egentliga uppgift, att vara en supportande pappa.

"Det gick ju kanonbra", berömde jag dem efteråt trots att det naturligtvis fanns mycket i övrigt att önska.
"Jag tyckte också att ni var jättebra", sade kvinnan och log mot dem.
"Vi ska strax åka hem, väntar du utanför med de andra", sade jag och ville försäkra mig om att jag inte gick därifrån utan möjlighet att kontakta kvinnan igen.
"Du, det var jättetrevligt, det är inte så att du vill gå och ta en öl någonstans och fortsätta prata", frågade hon och log sådär igen.
Ville jag det, helt plötsligt kände jag mig som en tonåring igen. Sedan kom de vuxna tankarna in, det var onsdag, jag hade bilen med mig, vad skulle grabben säga. Lyckligtvis slog jag bort de tankarna innan jag försatt min chans.

En förstående son tog följe med sina vänner hem istället. Kvällen fortsatte med mer prat över en öl, lättöl för mig. Ingen vet vad detta kommer att leda till och fortsättningen går bara att läsa i stjärnorna men en sak står klart, tillfälligheter har styrt människans vara i alla tider och för en gångs skull så var jag på rätt plats vid rätt tillfälle.