Den låg framför mig och väntade. Om kakan haft mun skulle den hånlett mot mig, skrattat mig rakt upp i ansiktet. Jag tittade bedjande på mamma men hon var alldeles för upptagen med att prata finska med sin gamla moster.
Djävla gamla kärring, det var hennes fel alltihop. Virrig, senil, åderförkalkad och halvblind hade hon fått för sig att bjuda mamma och hennes familj på kaffekalas. Flugor gick lojt fram och tillbaka över det varma fönsterglaset, också väntande på det jag nu förstod var oundvikligt. Mina systrar satt skräckslagna på andra sidan bordet med varsin likadan kaka framför sig. Båda två blundade för att slippa se möglet som spridit sig över ytan på kakorna. Jag ville aldrig mer åka till Finland för att hälsa på släkten.
"Hon tycker att det är såå roligt att vi har kommit för att hälsa på", översatte mamma. "Hon har längtat ända sedan i julas och har sparat kakor till er bara för det här tillfället."
Jag försökte öppna munnen och protestera men mamma skakade på huvudet. "Nu gör vi det här för hennes skull, ni behöver bara ta ett litet bett på kakan."
Pappa fyllde glasen till brädden med röd saft och log beklagande. Jag blundade, tog ett djupt andetag och stoppade kakan i munnen. Nu skulle jag dö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Intressant och med en märklig och bra vändning. Att äta mögliga kakor känns väldigt läskigt och gammaldags, lite traditionellt, och det visar hur hårt bundna vi är av tradition (eller jag kanske helt enkelt läser in en massa strunt). Hur som helst, tummen upp!
Välkommen tillbaka! Vilken häftig text. Jag ser exakt det du beskriver och känner vämjelse.
Ja, välkommen! Gediget skrivet med stark närvarokänsla
Ingen lätt situation, för någon inbillar jag mig.
Du beskriver situationen så väl att man känner mögelsmaken i munnen.
Tvi vale! Du skriver och beskriver exakt hur jag tror det skulle kännas. Den där tvingande känslan av att vara till lags...
Välkommen tillbaka! Bra! Närvarande, Harry Martinssonskt.
Cissi
VÄLKOMMEM, gud vad jag saknat dej eller rättare din blogg! jättebra skrivet kan känna den där känslan av att vara till lags fast hela kroppen skriker.
Tjosan, Välkommen tillbaka
Jag blir inte sugen på bulle.
Skicka en kommentar