snubbla

Sin vana trogen tog hon av sig både skor och strumpor när hon kommit på plats bakom skrivbordet. Det var skönt att låta de nakna tårna greppa öglorna i heltäckningsmattan, trots att hon mycket väl förstod att den var långt ifrån ren. Hon kände med fingrarna efter headsetet, det låg där det skulle, datorn brummade redan tryggt eftersom Malte nyss gått därifrån. Kaffe...tanken gjorde det omöjligt att börja dagens arbete innan hon realiserat den. Automaten stod i samma rum borta vid kortväggen och skickade ständigt doftsignaler som triggade igång hennes behov. Det borde vara ett tydligt spår i mattan från hennes skrivbord och dit, tänkte hon medan hon sakta tog sig de få metrarna över golvet. Ett kort ögonblick av kaos utbröt i maskinen medan bönorna maldes och förpassades ner i den automatiskt utplacerade muggen.

Tillbaka vid skrivbordet funderade hon på Eva i receptionen som så tydligt var i behov av hjälp. Var det inte viktigare att hjälpa dem i sin närhet än alla de med problem som ringde henne anonymt? Hon lovade sig själv att försöka prata med Eva under lunchen.

"Hjälpcenter, vad kan jag hjälpa till med", sade hon och tog dagens första samtal.
Rösten i luren var desperat, men det var den alltid.
"Han står här strax bakom mig, jag kan inte hindra honom från att komma upp", väste rösten.
Var det Eva, det lät verkligen som hennes röst.
"Är det du Eva", frågade hon tvärtemot alla regler för hur hon skulle sköta sitt jobb.
Tänk om det var ett test på hur väl hon skötte sig. Precis som kontrollanterna i mataffärerna som skickade sina underåriga spioner för att handla tobak eller folköl. I så fall hade hon misslyckats totalt.
"Göm dig, han är på väg", väste rösten och nu hörde hon definitivt att det var Eva i andra änden på luren.
En dov suck och ett klick, sedan tystnade allt.

Handflatorna reagerade innan hennes hjärna och hon kände hur våta de blev. Gömma sig, men var då och för vem. Det fanns ingenstans att ta vägen. Rummet var bara en fyrkantig låda med en dörr. Bakom dörren, tänkte hon och reste sig från stolen. Hennes vanligt lugna steg var nu hetsiga, oplanerade. Kanske var det därför hon räknade fel både i riktning och längd. Hennes nakna fot träffade kaffeautomaten med full kraft och hon skrek när hon föll.