struktur

Hon förfasades över hur lite andra människor uppfattade av omvärlden. I panik rusade de förbi henne på väg någonstans, försenade till ett möte, en kärleksaffär eller en väntande buss vars dörrar precis var i färd att stängas. De doftade till och med annorlunda med stressen rinnande ur porerna, inte vanligt joggingsvett, det kände hon lätt igen. Stressen luktade fränt, koncentrerat. Om de nu hade så bråttom borde de dessutom använda andra skor, mjuka sportskor istället för de hårda klapprande klackarna som bombarderade den hårda trottoaren. Ibland hörde hon rytmer i kaoset, klackarna, bilars acceleration och inbromsningar, tickandet vid övergångsställena, sorlet från förbispringande konversationer i mobiltelefoner.

Hon förpassade alla ovidkommande ljud till bakhuvudet och tog steget ut från porten, ett tiocentimeter högt steg ner på trottoaren. Ytterligare ett långt steg ut för att sedan vända till vänster, cyklarna invid väggen skulle annars riskera att fälla henne till marken. Efter tio meter stannade hon upp och lade handen på den gamla trädstammen. Hon kände igen varenda skrovlig bit av trädet och undrade stilla hur många andra som tog sig tid att betrakta det levande mitt i myllret av betong, stål och asfalt. Det var som att lägga handen på en kär gammal vän, hälsa och önska ett gott liv innan det var dags att låta dagen föra en vidare.

Betongborren skrek av smärta när den tvingades genom den hårda ytan. Hon var inte särdeles förtjust över ombyggnaden men visste samtidigt att hon skulle klara av det den här gången också. Det gällde bara att lära om, memorera, lägga en ny bana av tankar i hjärnan.

När hon stängde dörren om sig var förvandlingen total. Tystnaden gjorde nästan ont i öronen och det dröjde ett tag innan suset lade sig. Receptionisten hälsade vänligt på henne som vanligt, hon hälsade tillbaka. Hennes röst avslöjade att allt inte stod rätt till men idag orkade hon inte fråga. Hon gick in på sitt rum för att börja en ny dag.