Det var inte meningen, ändå hade det blivit så. Onödigt hårda ord som egentligen skulle bli något helt annat. Som om de på sin väg upp från strupen plötsligt fick för sig att mutera, göra myteri. Varför var en fråga hon många gånger ställt sig utan att för den sakens skull få något svar. Det var inte lätt att erkänna sina fel och brister när de fått sådana konsekvenser.
Hennes dotter tittade misstänksamt på henne under den långa luggen. Stora målade ögon under ett svart rufs fick henne att se ut som en nykläckt fågelunge. De hudfärgade läpparna var lätt åtskilda och hon andades med snabba andetag, också det som en fågel.
"Jag kanske aldrig blir frisk igen, fattar du det", sade Emma lågt.
"Det är klart du blir, lita på psykologerna, de är proffs på sådana som dig."
"Vad fan menar du med det, sådana som mig, är jag bara ett stort freak för dig eller, jag är ju för fan din dotter."
Jag menade inte så, tänkte hon säga men visste att det var meningslöst. Hade det väl börjat gick det inte att stoppa.
Varför hade hon varit så hård mot henne när hon var liten. Det var en hård värld och hon måste lära Emma att hantera livets olyckor. Det var i alla fall vad hon intalade sig. Sakta reste hon sig från bordet för att fylla på kaffekoppen en andra gång. Som hon ångrade dessa ord som växt genom åren och nu blivit stora, ogenomträngliga. Som törnebuskar, taggiga och fula.
Hon blundade och såg Emma framför sig som liten flicka. Blond med ett stort leende kramande kattungen som för länge sedan var död. Påkörd av en bil, stel som en pinne efter en halv dag i diket. Var det den händelsen som gjort Emma till den hon var? Tänk om hon kunde isolera det ord eller just den minuten i det förgångna, varsamt plocka bort det onda och sedan försiktigt väcka henne till liv igen, utan dåliga minnen, med en framtid som bara var ljus.
"Du ser ju för fan inte klok ut, sitta där och gapa med öppen mun", fräste Emma, reste sig och gick med hetsiga steg ut från köket och slängde igen dörren till sitt rum.
Någonstans därinnne fanns Emma fortfarande kvar. Hon var övertygad om det, hon var tvungen, annars skulle hon dö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Bra skrivet, utan klichéer (utom möjligen fågelungen)
De tre första styckena jättebra. Gillade meningen med strupen som muterar, gör myteri. Jag tyckte meningen med fågelungen var talande, jag såg Emmas sårbara ansikte framför mig.
Betr din kommentar till mig: jo du hade fattat rätt, så som jag tänkte, sen kan man ju tänka på olika sätt :-).
Dessa ord som man vill ta tillbaka, göra om, forma till mildare hårdhet. Relationer är så svårt.
Aj aj aj. Den texten gjorde ont.
Tonåren som jag tolkar det.
Upproren behövs men inte sjukdomar bra text.
Som dom säger på jobbet
Småbarn små problem stora barn stora problem
Det här slog mig rakt i veka livet. Hur svårt det är att vara mamma/styvmamma till ett barn som liksom bestämt sig för att inte förstå med vilken kärlek man gör allt för hennes skull. Hur svårt bara! en annan sorgesång, men en sorgesång! Cissi
Svår och bra
Man vänder ut och in på sig för barnens skull, men ibland kan ett förfluget ord skada för livet. Texten gick rätt in i mitt hjärta. Är så rädd att göra fel, att trampa på tårna och förstöra, men hoppas och tror att min intuition leder mig rätt.
Dödstema? Nja...jo kanske. Har sett många sorgliga filmer om barns för tidiga död på sistonen, och gråtit floder.
Aj, säger jag också. Fysiskt smärtsam när man har en fyra och ett halvtårig socialt framåt och mycket tänkande tjej. Tänk om hon är där om tio år eller så? Hur mycket kan man begära av sig själv som förälder?
Skicka en kommentar