Att bära en längtan

Han väntade henne den sommaren, hon kom aldrig.
Varför, hur skulle han kunna veta det?
Gräset vissnade bort, ersattes av lavar och mossor.
Han stod ändå kvar vid muren, blickande över ängen.

Hon kom aldrig, men hoppet höll sig levande.
Bara han inte släppte blicken från vägkröken.
Ibland domnade benen bort utan att han märkte det.
Han hade bott där hela sitt liv, ändå var han vilsen.

Vintern var kall, hon borde suttit inomhus i en varm pläd.
Han gjorde alltid två koppar choklad, en utan extra socker.
Det ångade från koppen där den stod vinglande på muren.
Genom sin andedräkt kunde han se henne dansa på ängen

En enda gång skrattade hon inne i huset, det var tillräckligt
Tillräckligt för att få husets själ att lossna och försvinna
Kallt och oigenkännligt var hans hem från den dagen
Han stod hellre ute vid muren och väntade på ännu ett leende

Om han sökt efter henne skulle han gett sig av i medvind
Hon skulle aldrig gå i motvind, till det var hon för vek
Hennes skratt flöt på nordan eller västanvinden, lätt och elegant
Det var hon tvungen att följa, utan skratt fanns hon inte

Men han vågade inte gå, tänk om hon kom när han var borta
Om han möttes av en gulnande lapp som talade om att hon varit där
Med grånande hår skulle han gråta över sin dumhet, sin iver
Han stannade, trogen sin kärlek, tålmodigt väntande, natt som dag

Nu satt han på murens kant, hans ben hade blivit svaga
Blicken såg grumligt ut över vad som förut varit en blomstrande äng
Torrhostan hade blivit värre och han frös in i märgen
Händerna skakade av köld men pannan brände av längtan

Så kom hon äntligen gående, vacker och bländande
På långt håll hörde han hennes röst klinga över nejden
Ett porlande skratt, som lekande vatten över sten
Han blundade, lyssnade, äntligen fick han ro