Mästare

Mehowan stod bredbent framför den lille pojken och skrek så skägget fladdrade. Tänderna lyste märkligt vita genom det toviga håret, ett resultat av roten han tuggade varje morgon. Blicken var blodsprängd och benhårt fastnaglad vid den taniga kroppen som låg på marken.

Pojken skulle aldrig bli man.Det var inte Mehowans fel, inte pojkens heller. Enligt Mehowan var det nästintill förutbestämt att pojken skulle sluta här, sönderslagen och förnedrad. Hela sitt trettonåriga liv hade han ägnat åt allt annat än att göra sig redo för vuxenlivet. Sittande på en stubbe i skogen med blicken riktad mot stjärnorna, vad skulle det tjäna till. Pojken pratade med himlen som om den hade några svar att komma med. Mehowan var inte ensam om sin misstro mot den underlige parveln. Trådsmal utan ett uns av muskler låg han flämtande i gruset och spottade blod.

"Vatten kommer att rena din själ och du blir fri", gnydde pojken knappt hörbart.
"Kan du inte ens prata ordentligt ditt lilla missfoster", hånade Mehowan högt och ljudligt så alla de församlade skulle höra.
"Dina öron kommer att höra himlen skrika, Den store Bau kommer att gråta träden till marken, fäkta med sina armar så bergen rasar."
Trots sitt ynkliga yttre steg en glöd i pojkens ögon så till och med Mehowan tillfälligt ryggade undan.
"Lyssna inte på honom, hans sinne är förtvinat, se på hans kropp, inte kan hans ord bära ett enda uns av sanning i sig."
Ett sorl som Mehowan tolkade som bifall lade sig som en filt över lägret. Nu fick det vara nog med tokigheter. Han tog sitt svärd och höjde det över huvudet. Sorlet ökade i styrka när Mehowan tog sats för att göra slut på pojken. Ett dovt mullrande lade sig i botten av kören för att sedan växa i styrka. Först förstod Mehowan inte alls men när Lowarch kom skrikande i riktning från floden blev allting klart för honom. Det var han som skulle dö, inte pojken.

Pojken reste sig upp, ställde sig på vingliga ben och pekade på Mehowan.
"Jag förlåter dig, du visste inte bättre."