En utomstående skulle knappast betraktat de fyra stegen som en promenad men halvmetern som tillryggalades från sängkanten till bordet var värt mer än vilket långlopp som helst. Det gjorde ont, förbannat ont, men det spelade ingen roll. Elisabeth bet ihop och var bara glad över att hon levde. Håkan, hennes man, hade inte haft samma tur, han låg i bårhuset och väntade på att frun hans skulle bli tillräckligt frisk för att begrava honom.
Elisabeth fick se honom efter att de lappat ihop honom igen efter obduktionen. De hade gjort ett bra jobb och han såg betydligt bättre ut än precis efter krocken. Det visste hon inte förrän hon fick se bilder från det förvridna vraket med två livlösa kroppar inuti.
Avåkning på grund av en isfläck på vägbanan. Det var historien hon presenterat för polisen. Sanningen var hon inte beredd att ge någon.
Kvällen hade varit kall och stjärnklar. Festen var som vanligt, hon var nykter och Håkan packad. Allt följde sitt vanliga mönster, högljutt klagade han för alla som var intresserade av att höra på hur oduglig hon var som fru. Både i sängen och med hushållsbestyren. Allt detta var hon van vid och skärmade helt enkelt av sig från eländet han rapade upp. Men när hon hittade honom senare på kvällen med en annan inne i värdparets sovrum rann det över på henne. Inte så det syntes utanpå, men inuti brann hon. Han skulle aldrig ändra sig, trots eviga påståenden om motsatsen.
På vägen hem somnade han i passagerarsätet. Hon visste att idén egentligen var idiotisk men det spelade ingen roll längre. Försiktigt så han inte skulle vakna knäppte hon upp säkerhetsbältet på hans sida. Det darrade i hela kroppen på henne när hon bestämde sig. Med ögonen slutna vred hon på ratten rakt ner i diket. Plåten skrek när bilen träffade trädet, därefter blev allt tyst.
I tre veckor låg hon nersövd. personalen trodde att hon grät av smärta och sorg när de berättade att Håkan var död. De fick gärna tro det. Imorgon skulle hon ta dubbelt så många steg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Som vanligt lyckas du krypa under skinnet på vardagen, för att dra fram det där som man knappt vågar se. Skickligt!
Gött att läsa om lite fylla och kvinnoförnedring.
skickligt och magiskt som vanligt
Ja, det är så förbenat bra!!
grymt bra som alltid hur lyckas du varje gång
hmmm enormt jag som du vet inte ens lyckas få punkterna och prickarna på plats.....
Bra skrivet och hemskt som så många av oss gillar.
Jag undrar just hur hon tänkte, hade hon räknat med att överleva? Eller tänkte hon bara att det viktigaste var att bli av med honom. Dina morbida historier är fantastiska. :)
Skitbra. Undrade varför hon visade så litet pietet inför sin döde make... Borde känna dig vid det här laget! Utstuderad donna du hittat på!
Tack för din kommentar till min "Promenad"....måste bara bekräfta...min tanke när jag skrev denna text var just ett hus på den engelska landsbygden.
Jag gillar det obändiga i henne, att hon ska ta dubbelt så många steg imorron. Utan att för den skull ta parti för henne - det behöver man aldrig med dina texter, en god kvalitet, man blir aldrig skriven på näsan. Gillar att bli tagen på allvar som läsare.
Skicka en kommentar