Något tungt

Anders bekymrade sig inte speciellt mycket över det som de andra kallade för mobbning. Eftersom han trivdes bäst för sig själv spelade det ingen roll om de ville vara med honom eller inte. Faktum var att tråkningarna hade avtagit väsentligt de senaste veckorna och han var klok nog att förstå vad det berodde på.

Dagen då allt skulle förändras började egentligen på kvällen dessförinnan. Som vanligt var han ute på åkern med sin pappa och hjälpte till att röja undan ris och sten. En aning lerigt var det i åkern då regnet strilat ner de senaste dagarna så han kunde inte klandras för det som skedde. Med armarna runt en sten som skulle slängas på den långa gärdsgården halkade han i leran. Stenen for åt ett håll och han åt ett annat. Närmare bestämt in i taggtrådsstängslet som omgärdade den del av åkern som inte blivit förärat med stengärdsgård. Han ådrog sig skador på öronen, som till klasskompisars stora glädje var en aning utstående, och fick en stor reva i pannan.

Det var med viss bävan Anders klev av skolskjutsen på morgonen med det stora vita bandaget lindat runt huvudet. Mycket riktigt dröjde det inte många sekunder innan den första gliringen kom och snart stod alla eleverna i en ring runt honom och skrek. Krister var värst och också den första som började knuffa på honom. I vanliga fall skulle han bara lagt sig ner och väntat tills allt var över men något slog slint i skallen på honom. Han överrumplade Krister och fällde honom med en rak höger. Alla tystnade och undrade vad som skulle hända nu, det här var ett scenario de inte ens kunde fantisera fram.
"Du och jag ska göra upp man mot man", väste Krister där han låg på rygg på marken.
"Bara jag får välja hur vi ska göra", sade Anders som plötsligt kände sig vädigt modig.

Efter skolan var det ingen som gick hem. Alla ville veta hur tvekampen skulle avgöras och till vems fördel. Anders ledde hela följet ner till idrottsplatsen och Krister började få ett självsäkert leende på läpparna. Han visste att han var snabbare och hoppade både längre och högre än Anders. Men Anders stannade inte där utan gick vidare in på byggplatsen till det nya lågstadiet. Det bortsprängda materialet låg i en stor hög och bestod av stenar i olika storlekar.

Anders greppade en lagom stor sten, lyfte upp den över huvudet och räckte den sedan till Krister. Krister knyckte på nacken och tog ett djupt andetag men kunde knappast backa ur eftersom hela skolan stod och tittade på. Med viss möda lyfte han stenen över huvudet och slängde den sedan på marken med en självsäker min.

Anders bara log och tog en ännu större sten och gjorde om proceduren. Nu svettades Krister under tyngden men lyckades ändå utföra konstycket att få upp den över huvudet.

När Anders tog den tredje stenen valde han en som till och med för honom var i största laget. Musklerna spändes till bristningsgränsen när han upprepade bravaden ännu en gång. Krister tvekade innan han började sitt försök och insåg genast att han var förlorad. Stenen var orubblig, hur han än försökte låg den blickstilla på marken.
"Jag skiter väl i den här djävla tävlingen, Anders är ändå bara en bonndjävel", skrek han och sprang därifrån.
Ingen följde efter honom när han flydde fältet.
"Hur kan du lyfta så stora stenar", frågade Emma som stod en bit därifrån.
Fler närmade sig med beundran i blicken och Anders förstod att en ny tid hade börjat.