triumf

Herman Andersson var förbannad, på krigsstigen. Vissa påstod till och med att han bedrev ett veritabelt korståg. Att semlor kunde köpas nästan året om trots fettisdagens starka varumärke var väl en sak. Herman tyckte om semlor och såg därför mellan fingrarna med detta ofog. Kanelbullens dag 4 oktober och Falukorvens dag 1 juli hade precis samma effekt på hans lynne men av motsatt anledning. Skulle han bara få äta dessa två utomordentliga födoämnen på dessa dagar? Han struntade i det och klämde i sig både kanebullar och falukorv precis vilken dag som helst under året.

Men när det ringde på dörren den 2 september och han i god tro öppnade dörren tog hans tålamod slut. Utanför stod en pojke i tioårsåldern med bedjande ansikte och tryckte upp en tidning i ansiktet på honom.
"Vill du köpa jultidningar?"
Herman fick tunghäfta, blodet strömmade till huvudet men inte därifrån vilket resulterade i bultande tinningar av sällan skådat slag. Pojken måste sett vad som var på gång eftersom han omgående dröp av med svansen mellan benen. På väg till telefonen med jultidningsförlagets namn inetsat på näthinnan var Herman nära att svimma av ilska.

Telefonisten var vänlig trots Hermans både högljudda och ihärdiga klagan på detta missförhållande. Argumentet att julen inte borde börja förrän tidigast i mitten på november bet inte på henne. Det slutade med att kvinnan i andra änden erbjöd Herman två gratis jultidningar vilket han genast uppfattade som en muta. Till slut fanns ingen annan råd för telefonisten än att lägga på luren i örat på Herman.

Det var nu det egentliga korståget började. Insändare i lokaltidningen följdes av intervjuer i lokalradion där han fick utrymme att dryfta sina åsikter om än med kraftiga mothugg från såväl reportrar som förbipasserande mammor med barn i tioårsåldern. Herman såg sig själv som försvarare av den svenska traditionen och trodde att han i sinom tid skulle fira stora triumfer när han väl vänt opinionen.

Ack vad han bedrog sig. Folk ville fira alla högtider samtidigt under hela året. Handlarna på orten portförbjöd honom i sina butiker efter uttalanden om deras förkärlek till julpynt i oktober och påskpynt i slutet på januari. Herman ville inte kunna köpa julmust i juni eller påskmust i augusti men han var tydligen ensam om den inställningen. Helt ensam var han inte, men eftersom gamla fru Högberg var senil och satt i rullstol räknades inte det plakat han tryckt ner hos henne utanför matvarubutiken.

Korståget kom av sig lika fort som det hade börjat och Herman ägnade sina dagar åt att åka till grannkommunen för att handla iklädd lång rock och solglasögon oavsett väder. Han hade lärt sig sin läxa och hädanefter skulle han inte protestera mot något om de så ville använda midsommarstången på torget till tjugondagknut.