utanför ramarna

Hon visste att hon var vacker eftersom folk tittade så intensivt på henne när de gick förbi. Ändå kändes det som om någonting fattades henne. Hon ville vara mer än bara vacker. Ibland fantiserade hon om att det var hon som gick omkring där på golvet tillsammans med någon stilig man som med viktig förståsigpåmin förklarade allt med gestikulerande rörelser. Det hände flera gånger att hon fnissade högt när hon hörde deras förklaringar, var fick de allt ifrån. De hittade på allt möjligt om henne bara för att imponera på sina följeslagare. Det gjorde henne ingenting men hon längtade verkligen bort därifrån.

Natten var lika mörk och tyst som alla föregående nätter och det enda sällskapet hon fick var de regelbundna stegen från den gamle mannen med sin ficklampa en gång i timmen. Att han orkade trava runt där timme ut och timme in vareviga natt. Hade han inget liv, stackaren. Varje gång han gick förbi strök han försiktigt över hennes kind men hon upprördes inte över det, tvärtom tyckte hon om hans försiktiga tillgivenhet. När han för tredje gången närmade sig suckade hon djupt av medlidande. Så starkt hon kände för att ge honom ett uppmuntrande tillrop men hon visste att det var omöjligt.

Förvånad insåg hon att det var någon annan som närmade sig. Det var långt utanför besökstid och ingen annan än den gamle mannen borde ha tillträde vid den här tiden på dygnet. Det var svårt att se i mörkret och inte blev det lättare av att hon fick ett skarpt ficklampssken i ansiktet. Hon flämtade till av fasa när hon såg kniven blänka i det gulvita skenet. Visst hade hon önskat sig någon annanstans men inte på det här viset.

Hector kände på sig att något var fel redan när han klev in i salen. Där Renoirs "Flätan" skulle hänga gapade nu bara en tom ram. Kallsvettig av skräck sprang han för att trycka på larmet. Hans älskling var borta, det kunde bara inte vara sant.