att bli tagen på allvar

Han följde den oregelbundna sprickan i tapeten uppifrån och ner för femte gången. Varje gång såg han något nytt han inte upptäckt förut. Kanske var det bara hans fantasi som kom i rullning av tristessen. Inte skulle han sitta och titta på en förbannad tapet om han själv kunnat välja. Han hörde Petterson fråga honom något borta vid sin sängplats men han brydde sig inte. Det var alldeles för arbetssamt att formulera ett svar på en ändå idiotisk fråga. Han blundade för att komma undan verkligheten för en stund.
Han hade älskat att fiska, sitta i en eka på sjön med spöet lojt hängande över relingen. Långa promenader i skogen för att leta svamp var också något som stått långt upp på dagordningen i hans tidigare liv. Det var slut med det nu, men han var inte bitter. Han hade fått ut vad han ville av livet. Folk i samhället hade sett upp till honom och respekterat honom. Han avbröts i sina tankar av en servett som plötsligt skrapade hans kinder och mun.
"Vi ska bara torka munnen ren på herr Larsson så han känner sig fin igen", sade sköterskan och vispade runt i hans ansikte med papperslappen.
Han försökte säga att det inte behövdes, att de störde honom i hans tankar, att han bara ville vara ifred, men ur munnen kom bara ett grymtade ljud.
"Vill han ha vatten", försökte sköterskan och tryckte in sugröret i hans mun.
Nej, han var inte törstig. Han ville bara att de skulle gå därifrån. De unga flicksnärtorna som gick omkring där begrep ingenting. Den enda som förstod var hans Greta. Hon kunde se igenom skalet han var fångad i. Se den han verkligen var.