En daggmask, både lång och tjock, låg i hans hand. Med en svepande rörelse visade han den för de församlade barnen. Han såg hur de frynte på näsan och svalde av obehag när han talade om vad han skulle göra.
"Du är ju för fan inte klok", sade Maja, en av tjejerna i klassen. "Ska du äta upp den där, det är ju skitäckligt, ju."
"Jag slår vad om att du inte vågar", skrek Greger, tuffingen som alla var rädda för.
Han var nyinflyttad och hade bara gått i klassen ett par veckor när helvetet började. Greger bestämde sig redan från början att han var den nya hackkycklingen. Varje dag bestod av tråkningar, slag och sparkar och framförallt utfrysning. Helvetet kunde ha fortsatt hur länge som helst om han inte av en ren slump ramlat över sin talang. Det började med en tesked piffiallkrydda i matsalen som han utan en min satte i sig till bordsgrannarnas stora förtjusning. Därefter fortsatte han med mat från slaskpåsen, tuggummin som kastats på skolgården och till den senaste delikatessen, daggmask. Det spelade honom ingen roll att de inte respekterade honom på riktigt så länge de avstod från att slå honom. Problemet var att han hela tiden var tvungen att förnya sig, det gick inte att roa publiken med en och samma sak hur länge som helst.
"Ät upp den nu då", manade Filip.
Filip tog upp en taktfast applåd samtidigt som han skrek "äta daggmask" gång på gång. De andra stämde in och till sist rungade hela skolgården av klappande händer och skanderande kör. Han gjorde en gest med handen och alla tystnade. Med daggmasken hängande mellan fingrarna lät han den långsamt försvinna ner i munnen. Den ålande sig fram och tillbaka och kittlade honom i gommen. Han ville inte gärna sätta tänderna i den och var tvungen att svälja både en och två gånger innan den försvann ner i magen. Vissa applåderade när han sträckte sina tomma händer i luften, men minst lika många vände sig om av vämjelse.
"Vad håller du på med egentligen", skrek fröken Torstensson, trots att hon mycket väl såg vad som pågick.
"Han äter daggmask", upplyste Filip vänligt.
Fröken tog tag i honom med ett ryck och släpade iväg honom över skolgården. Det gjorde ingenting, det var också något som kunde läggas på pluskontot inför de andra. Ytterligare en lyckad föreställning tillända. Nu gällde det att tänka ut något nytt till imorgon om han ville undvika stryk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bra! "Det spelade honom ingen roll att de inte respekterade honom på riktigt så länge de avstod från att slå honom." Gripande insikt. Extrautmaning: går den att gestalta i stället för att skriva ut i klartext??
Åh, vilken känsla och ändå kan jag förstå pojken, att göra något för att slippa något ännu värre. /Betty
Bra skrivet. För att komma till rätta med mobbingen måste man förstå att hälften eller fler av barnen i ringen inte förstod att han inte ville äta masken. Det är därför vuxna i skolan måste gå ut på rasterna med öppna ögon och sinnen. Inte som fröken i din text, vilket jag tyvärr tror fortfarande är vanligt.
Du har förtjusat en SkrivPuff-publik med din text.
Skicka en kommentar