att gå i mål

"Inga problem", hade han sagt när han öppnade presenten och plockade upp ett startbevis till Göteborgsvarvet.
Vännerna dunkade honom i ryggen och önskade honom lycka till med menande blinkningar sinsemellan.
Nu två månader senare var han inte lika säker längre. Alla andra runtomkring såg betydligt mer vältränade ut än han själv. Inte så konstigt kanske med tanke på all den träning som trots goda föresatser aldrig blev av. Träningsprogrammet sprack redan andra dagen när han istället för att springa sina kilometrar var på bio i Borås. Så hade det fortsatt. Vännerna lade ut minor i form av ölkvällar, fotbollsresor, pokerturneringar och en massa andra aktiviteter som han inte kunde motstå.
Redan under uppvärmningen flåsade han oroväckande tungt. Som mest hade han sprungit sex kilometer i ett sträck på en allt annat än imponerande tid. Nu skulle han ta sig runt en bana som var tre och en halv gånger så lång. Motvilligt hade han redovisat sitt startnummer för vännerna som genast berättade att de tänkte följa hans förehavanden via mobilen.
Det blippade till när han tillsammans med alla de andra längst bak i fältet sprang över startlinjen. Den vånda som följt honom under tiden före loppet släppte plötsligt. Han såg alla människorna som glatt hejade fram även de långsammaste löparna i fältet. Det spelade honom ingen roll längre om han kom i mål eller inte. Han njöt av att vara en del av något större. De visserligen alldeles för få timmarna ensam i träningsspåret fick nu sin förklaring.
Efter en dryg mil klev han av men han kände sig ändå som en vinnare. Han hade haft trevligt, pratat med folk medan han sprang och till och med peppat en ännu sämre löpare än han själv. Där han stod längs en husvägg och väntade på uppsamlingsbussen visste han att han skulle springa nästa år igen, och då skulle han fan i mig ta sig i mål.