att vakna

För första gången sedan det fruktansvärda hände ville han verkligen vakna. Men fortfarande var han inte säker på om han skulle klara av att leva ett liv där ingenting var dolt.
Där han satt ensam på sätet i spårvagnen tittade han sig omkring på sina medpassagerare. De flesta såg ut att vara vanliga människor och han kände en plötslig lust att fråga någon av dem hur de bar sig åt. Lusten försvann genast när han insåg att han i så fall skulle vara tvungen att prata med dem, formulera sig med hela meningar. Han vände sig om och lade kinden mot den kalla glasrutan.
Därute var grådiset förhärskande och folk gick i snabb takt mot sitt mål som suddiga halvfigurer. Varför hade de så bråttom? Visste de inte att alla delade samma mål och mening och att det inte spelade någon roll om man jäktade eller inte. Förr eller senare skulle de alla dö. Men för hans del var det inte dags ännu trots hans ihärdiga försök.
Sara hade kommit till honom på natten då han trodde att allt var slut. Döden hade kramat hans hjärta och lagt sig ner bredvid honom för att vänta. Kyssen, som han för ett ögonblick trodde beseglade hans öde, var inte isande kall utan varm och fuktig. När han öppnade sina ögon såg han Sara. Hon trängde sig in mellan honom och döden, höll om honom så han åter blev varm. Hela natten låg hon där och berättade för honom om livet, ett liv som han glömt bort. Hon bad honom leta efter det igen, om inte för hans egen skull så för hennes. Ville han leva livet åt henne istället för att hela tiden skada sig själv i sina försök att följa efter henne?
När han steg av spårvagnen tvekade han inte. Han hade lovat henne ett liv igen och han skulle inte göra henne besviken. Vid ytterdörren till kliniken tog han ett djupt andetag, det var dags att vakna.