Det gick inte att se utanpå, åtminstone hoppades han det. Så länge han kunde minnas hade han levt med ett leende på läpparna trots att kaoset brann inom honom. Han var omtyckt av kolleger och han hade vänner, inte många men ändå några. Samhället där han bodde var inte stort och ställde därför ännu större krav på planering. Han var själv förvånad över sin förmåga att tänka rationelllt när det gällde. Det var som om hjärnan automatiskt kopplade på olika delar allteftersom de behövdes.
Ryktena spreds redan efter den första flickans försvinnande och när nu en tredje saknades var hela samhället i uppror. Han föll in i anklagelserna mot polis och andra myndigheter som stod handfallna utan spår. Förvånad konstaterade han att känslorna förmodligen var äkta när han tillsammans med föräldrarna krävde resultat. Så fort han tog det sista steget upp från källaren blev han en av de andra. Rädslan luktade fränt genom deras kläder, skräcken fick dem faktiskt att se mer levande ut. Egentligen gjorde han dem en tjänst. De gick omkring i sina välartade liv och trodde att allt var för evigt. Döden fanns alltid där i någon form. Han kunde se i deras glasartade blickar när han mötte dem på gatan att deras själar torkat ut. En förut flytande massa av liv som nu likt bärnsten stelnat inuti dem, fortfarande glimmande men hård och orörlig. Han väckte dem till liv igen. Vad var mer levande än döden? Känslan att andas sitt sista andetag, att en enda gång till dra in doften från den man älskar. Det syntes tydligt när livet rann till dem. I samma ögonblick när de förstod att de hade förlorat ett barn sprängde sig deras livsandar fria och kaoset fick äntligen det utrymme det förtjänade.
När han kom emot honom öppnade han sin famn.
"Vad ska vi ta oss till", hulkade han med ansiktet nerborrat mot hans axel.
Tårarna vätte igenom hans t-shirt och fuktade hans hud. Han höll handen stilla på hans huvud för att inte störa honom i hans sorg. För ett ögonblick funderade han på att ge dem deras dotter tillbaka men då skulle allt vara förgäves. Det var bättre att de lärde sig leva med sina rädslor, att de lärde känna sig själva som de fria varelser de egentligen var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
ursch den texten gav ilningar och rysningar men även frågetecken gillade jag den nej det gjorde jag inte tyckte jag om den nej den gav mig avsmak drogs jag med i texten mmm kunde inte sluta att läsa berörde den mig? mm jag fick oro i mellangärdet. den var bra men vidrig kanske inte var din avsikt men jag skulle inte vilja läsa den en mörk kväll ensamn hemma....
Du Är En Mycket Otäck Människa. Jag tycker så mycket om att du känner dig in i din förövare. Du har en väldig förmåga till inkännande, det visar alla dina texter.
Han stiger upp ur källaren, blir en av dem. Det gillade jag bäst. Och sista meningen. Det blir litet knöligt med två "han" i sista stycket.
Åh, dessa amygande svängningar! Jag sitter numera på nålar redan från början med dina texter, eftersom jag vet att du är en mästare på att låta en stämnining övergå till en helt annan ... man vet bara inte när, och hur ... kan bara ana. En regelrätt rysare!Håller också med ang kommentaren om rädsla bakom våra texter. För mig at skrivandet en ständig bearbetning av alla intryck och ofta konfliktfylla känslor; livet är ju knappast "neat och tidy" -det finns alltid något att förundras över, käns de som.//Sofie
Smygande, skulle det stå ... inte amygande!
Oj så bra - längesen jag läste nåt sånt.
Hälsningar Marianne i Umeå
Det är faktiskt så jag börjar bli riktigt rädd att läsa mera. Spännande otäckt.
Gillar inte såna här otäcka historier, men du har en fantastisk förmåga att skriva dom så det blir riktigt ruggigt. Du gestaltar så bra.
Skicka en kommentar