Han stirrade tomt framför sig. Under flera minuter satt han stilla, begrundande och bara väntade. Det fanns inget annat sätt, ingen mirakelkur, ingen knapp att trycka på för att få processen att starta. Hade han vetat ett skulle han förmodligen blivit rik på kunskapen.
Plötsligt tröttnade han på att vänta. Han blev arg på att den envist höll sig undan, på att den förskansade sig djupt därinne. Han reste sig och vankade av och an genom rummet, satte på en kopp kaffe, bredde en smörgås, började nynna på en melodi i förhoppning om att kunna distrahera, kanske locka fram liksom i förbifarten. Inte en reaktion, det var tyst inom honom.
Löparkläderna låg slängda i en hög på golvet i tvättstugan, luktade surt av svett efter gårdagens runda. Han matade in dem i tvättmaskinen och satte sig på golvet. Cylindern började snurra och han följde den med blicken, han ville bli hypnotiserad eller åtminstone falla i trans. Tömma sig på allt som var i vägen precis som smutsvattnet från tvättmaskinen. Det enda som hände var att han efter en halvtimme fick ont i baken av det hårda golvet.
Nu fick han nog ge upp, han struntade i om den behagade komma eller inte. Vem var han att bestämma över en sådan sak? Han började tänka på vad han istället skulle företa sig under dagen då den plötsligt visade sig. Nästan nonchalant, som den naturligaste sak i världen fanns den bara där. För att inte skrämma bort den smög han ut och satte sig vid datorn i köket. Äntligen kunde han påbörja något nytt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Fniss. Tur att jag är först, för alla kommer att säga ungefär samma sak: precis sådär är det. När man slappnar av och börjar tänka på annat, kommer den.
Attans. Hade velat vara först. För sådär är det ju;-). Bra beskrivet, oron i kroppen innan.
Den j..la ångesten över att inte heller idag kunna producera en enda vettig mening på den där romanen som ligger och ligger i sin lilla mapp på håddisken. Ska nog göra som du så bra beskriver, företa mig något annat än att stirra på en tom skärm. Kanske jag också då kan få njuta av det där plötsliga, lite nonchalanta....som gör att jag lätt glider ner framför laptopen och fingrarna hinner knappt med i bruset av tankar och fantasi som kommer ur mig som ett vattenfall. Jag går och duschar så får vi se vad som händer. Tjinge-ling.
Härligt härligt, när den väl kommer, då måste man bara skriva skriva och skriva.
Tack för kommentaren, jag har lyckan att få ge mina barn kärlek ofta och mycket och jag vet att de vill vara här hos mig för det är inte lika kärleksfullt hos deras pappa, tyvärr har han inte den förmågan och det mår inte barnen bra på, därför är de hos mig.
Ha det gott
Inspiration, kan det vara det ni väntar på?
;-)
Precis så är det som marmoria sa...
Bra beskrivet om hur kreativa personer har det.
Sv: Jag och mina krukväxter, om de någonsin vaknar igen, kommer att tänka på dig under din långa, tunga startsträcka till jobbstarten ;-)
Precis så där är det.
Tack för kommentaren på min dagens. Som svar på din fråga kan jag berätta att jag aldrig någonsin haft så ont (jag hade ju foglossning som gjorde mig totalt obrukbar som människa), så faktiskt var det efterlängtade att hon kom ut och stoppade min smärta, inte bara att hon kom ut till oss.
Det är alltid så roligt att läsa dina noveller.
Skicka en kommentar