Det förefaller ha varit på ett annat sätt förr. Man höll hårdare i sina saker, värdesatte dem mer och slängde dem inte när de var uttjänta. Min farmor var en samlare av minnen och historier. Som barn tillbringade jag mycket av min lediga tid hos henne och farfar men det var för farmors skull jag gick dit. Under tiden hon gjorde skorpor i vedspisen satt vi vid köksbordet med den blå vaxduken och pratade. Det var inte alltid hon talade sanning men det spelade ingen roll, för henne var det verkligt. Hon berättade om skogstrollet "Bysen" som bodde på andra sidan ån och som man skulle akta sig för. När jag ifrågasatte hennes berättelse tog hon mig i handen och drog med mig upp till vindsförrådet.
Dörren knarrade lätt och en unken doft av gamla kläder slog emot oss när vi trängde oss in i det lilla förrådet. Hon gick fram till en gammal amerikakoffert som stod inträngd under rader av avlagda klänningar, kostymer och vinterjackor. Kofferten var fylld till brädden av allehanda saker som för ett barn framstod som rena guldgruvan. Halsband, smycken, gamla rovor och svartvita fotografier på allvarligt uppställda människor blandat med knypplade dukar, sjalar i fantastiska färgmönster och en hel påse med mynt från främmande länder.
"Ser du den här halskedjan", frågade farmor och plockade upp en halskedja tjock som en kätting. Jag bara nickade till svar eftersom en välbekant känsla kröp inpå mig, farmor skulle berätta något.
"Den kommer från Bysen", sade hon allvarligt.
Hon berättade hur hon kämpat för sitt liv på andra sidan ån när Bysen försökte ta henne och hur hon till sist lyckades slita sig loss och springa därifrån så fort hennes ben bar henne. I sina försök att värja sig från Bysen slet hon loss hans halsband vilket hon alltså nu höll i handen.
"Förstår du nu varför du aldrig ska gå över ån utan sällskap", frågade hon och plirade med sina små ögon mot mig.
Jag nickade återigen tyst, denna gång på grund av att jag var skräckslagen och inte fick fram ett ljud. Hon lade ner halskedjan i kofferten igen och reste sig upp. Jag pekade på en färgglad sjal och ville att hon skulle berätta historien bakom men hon skakade på huvudet.
"Skorporna är säkert färdiga, det får bli en annan gång."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
härligt bara farmor är en skattkista härligt och roligt att läsa och spännande
Dina texter bara flyter på...en farmor med fantasi och berättarglädje...vilken lycka!
Mycket bra och levande beskrivet. Man känner pojkens "lagom" rädsla och förstår, mellan raderna, varför hon berättar detta.
Mycket bra, med livgivande detaljskärpa!
Skorpor! Hemlagade skorpor är så goda. jag kände smaken när jag läste, tycker om att du knyter ihop med skorporna på slutet.(Nu är jag bestämt lite fixerad;-))
Jättespännande skrivet, jag ville höra mera.
Skicka en kommentar