Gift

Gift, detta korta ord som för de flesta har en klang av livslång lycka och vänskap blir för många det rakt motsatta. Från att vara förälskade och upp över öronen kära i varandra med täta sms, långa e-brev och samtal via telefon är det tänkt att förhållandet ska utvecklas till respekt, djup vänskap med glimtar av den förälskelse man en gång delade. Istället börjar man leta fel hos den andre.
Disk som inte plockas ur maskinen i tid blir en utmärkt grund för diskussion.
Smutstvätt som inte läggs i tvättkorgen får den förfördelade att brista ut i ändlös klagosång.
Tanken att växa tillsammans som ett par, en familj har dött och man har utan att veta om det vuxit isär.

Man ska aldrig skylla barnen för att vara orsaken till ett havererat äktenskap. Barnen är ett gemensamt önskemål och en underbar gåva när de kommer. Däremot hävdar jag att man aldrig får glömma bort varför man blev tillsammans och vad som fanns mellan föräldrarna innan barnen kom. Att skapa små oaser av tvåsamhet i detta oändliga hav av familjeliv är viktigt för att bibehålla kärleken till varandra. Någon gång kommer man ut på andra sidan, barnen är stora och har skapat sig egna liv. När man vänder sig mot varandra vill man gärna känna igen personen som står där, men alltför ofta upptäcker man en främling. Någonstans på vägen försvann hon. Uppfyllda av barnens behov och önskemål glömmer man bort vem man är, vem den andre är. Då är det försent att göra något åt saken.
Jag tror fortfarande på kärleken, på en evig vänskap mellan två individer men jag skulle vilja se den kvinna som får mig gift igen.