Han öppnade lådan och plockade fram den lilla vita lackskon. Flickan på stolen stirrade med vidöppna ögon på honom men gjorde inte motstånd när han sakta plockade av hennes egen sko. När han höll i henne kunde han känna hennes puls skena likt en fågelunges snabba andhämtning. "Hör du hur de viskar", frågade han henne mjukt.
Skon var litet för stor för henne men det spelade inte så stor roll, bara hon hade den på sig när andarna kom. Han lossade henne från stolen och ledde fram henne till det svarta hålet där de bodde.
Han var stolt över sitt svarta hål han grävt till dem, egentligen var det den första flickans förtjänst. Sara räknade han inte, henne stod han i tacksamhetsskuld till eftersom hon var den som fått honom att förstå vad andarna egentligen ville. Nej, den första flickan bara låg där på källargolvet utan att han visste var han skulle göra av henne. När han väl kommit igenom bottenplattan i källaren var det lätt att gräva, och när han väl börjat gräva fortsatte han tills det blev ett djupt svart hål. Precis ett sådant hål han kände igen. Förut hade andarna irrat runt i hela huset och ställt till det men nu fick de någonstans att bo. Det blev betydligt lugnare för honom så.
"Silver"
Äntligen var de vakna. Han längtade efter deras dans och hoppades att flickan skulle ha vett att uppskatta det. Det var dags att ta av hennes munkavel.
"Hör du hur de viskar därnere", frågade han flickan.
"Jag vill inte", kved hon när han höll hennes huvud över hålet.
"Vill inte vadå", undrade han irriterat och tryckte hennes huvud längre ner. "Ser du inte dem, de vill dansa med dig."
Med ett öronbedövande dån störtade de upp ur sitt bo och tog både honom och flickan i besittning. Hon skrek när han tryckte ner hennes ansikte i smutsen men det gjorde ingenting. Snart skulle ändå allt vara över.
Han skyfflade ner sand i hålet för att täcka kroppen. Därefter lade han tillbaka den lilla vita lackskon i lådan, sedan gick han upp. Att gå upp från källaren var som att gå igenom ett vattenfall. Allt rann av honom och tillbaka ner dit igen. Häruppe var han befriad, tills de kallade på honom nästa gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Genialt. Gillar vattenfallet. Du har hittat en guldåder här.
våran egen lilla stevenking här tror jag
gillar det här det gjorde jag inte till en början men nu e jag fast bland alla andar och brunnslock
Du skriver verkligen fantastiskt. Du fångar mig direkt.
Jag vill inte läsa sånt här otäckt, men kan inte låta bli. Det är så väl skrivet och spännande.
Jag ryser! Som du vet älskar jag sådant här, och kan aldrig få nog. Konstigt intresse, jag vet, men Dean R Koontz böcker står hyllmeter efter hyllmeter i min bokhylla, och ja,ja King finns ochså med om än inte lika många.
Fortsätt så här. I mig har du en trogen läsare av dina alster.
Obehaglig och gripande på en och samma gång. När började du skriva om Silver? Vilket är ditt första inlägg om Silver? Jag är ju ny här och det känns som jag missat början...om det nu finns en början. Så många frågor jag vill ha svar på om Silver, om andarna, om den lilla vita skon och om dagens flicka, men jag får väl hålla mig till morgondagens text....
När jag var yngre gick det rysare på tv varje kväll på sommaren. Nu får jag läsa det i din blogg istället. Tack för det.
Tack för ditt svar. Har nu läst alla dina inlägg från "Habegär". Älskade framförallt texten där man inser att pappan är präst. Gillar även att man som läsare får Silvers perspektiv.
Du inser väl att du inte kan sluta skriva om Silver. Vi verkar ju vara flera stycken som följer honom nu. =)
Den vita skon följer mig som en symbol för något oskuldsfullt. Jag är fortfarande fascinerad över det tvetydiga, naiva och livsfarliga som du trär i varandra!
Skicka en kommentar