att uppvakta

Jean-Luc Ribery gick som vanligt upp i ottan denna gudsförgjätna dag. Hans fru stod med ryggen mot medan hon gjorde iordning frukosten. Till skillnad från de taniga stadsborna och deras undermåliga frukostvanor åts i detta hus ett ordentligt mål mat innan dagen började. Arbetet ute på fälten krävde bränsle i såväl kropp som maskiner.
Idag skulle det inte bli något arbete på ägorna. Jean-Luc hade betydligt viktigare saker för sig. Regeringen hade i ett slag höjt skatten samtidigt som priserna på bränsle och foder skjutit i höjden. Bönderna i byn tänkte inte stillatigande sitta och rulla tummarna medan det hände.

Jean-Luc var först i raden av traktorer och mindre lastbilar som i sakta mak körde längs motorvägen in mot Yssingeaux. Han uppskattade antalet till runt trettio men det räckte väl för att stoppa upp alla filerna. Långtradarna tutade bakom dem i sina starka signalhorn men inte för att försöka komma förbi utan som ett uppmuntrande tillrop. Efter avfarten rullade de strax in i byn. Stadshuset låg in till höger strax innan torget inklämt mellan kyrkan och en saluhall. Gatan var trång och skulle ge deras protest bra effekt. Jean-Luc var först med att hissa flaket och låta lasten med tomater rinna av i en hög på trappan till stadshuset. När alla trettio lastat av låg en ansenlig mängd jordbruksvaror på trappan och i dess närhet. Borgmästaren skulle få ett helvete att rensa upp skiten, tänkte Jean-Luc nöjd. Budskapet var lämnat.

Nils-Petter Jonsson tog denna morgon på sin allra finaste kostym. Det pirrade i magen av oro och det var svårt att få ner frukosten. Hans fru hade dukat upp både ägg, fil, kaffe och olika bröd på bordet tillsammans med en mängd pålägg. Det enda han åt var en smörgås med ost och en halv kopp kaffe med mjölk. De hade pratat om i byalaget att lämna listan till kommunhuset men enats om att det inte skulle ge någon effekt. Istället skulle Nils-Petter och grannen ta listan till Stockholm för att där överlämna den till någon med högre ställning. Det var många som skrivit på protesten om höjda skatter på drivmedel och de kände stor tillförsikt över att regeringen skulle ta deras protest på allvar.

Det var första gången de båda var i Stockholm och redan på centralstationen häpnade de över myllret av människor. Hur orkade någon leva på det sättet? De insåg att de aldrig skulle hitta till riksdagshuset på egen hand och tog därför en taxi. Nils-Petter höll ett krampaktigt tag i listan hela vägen som om den indiske taxichauffören när som helst skullevända sig om och slita den ur händerna på honom. Det var inget personligt, han litade helt enkelt inte på folk han inte kände. Med svetten pärlande från pannan stod de till slut villrådiga utanför riksdagshuset. Besvikelsen var stor när damen i receptionen vänligt förklarade att berörd minister inte var tillgänglig för tillfället men att de kunde lämna listan hos henne så skulle hon se till att den kom i rätt händer. Efter lite konfererande bestämde de sig för att följa den vänliga kvinnans råd. De var nöjda med dagen, solen sken och de hade avlämnat protesten, nu skulle det snart börja hända saker.