Hon förstod aldrig riktigt vad som skulle hända trots att hennes mor försökte förklara.
"Det är farligt här, du får det bättre i Sverige och när kriget är slut ses vi ju igen."
Med de orden lämnade hon henne till personalen vid kajen. Hon kom sig inte ens för att springa efter utan lät dem hänga skylten runt hennes hals för att därefter leda henne mot landgången.
Fyra år och ensam på en stor båt. Ensam tillsammans med tusentals andra barn i samma sits. Hon fick lite mat och lyckades till sist att somna efter att ha gråtit sig till sömns. Hon hade i alla fall fått åka tåg, det hade hon aldrig gjort förut. Och när de dagen efter ankrade upp i Sverige skulle hon få göra det igen.
Familjen hon bodde hos var inte elak på något sätt men hon längtade hem. Barnen i familjen pratade bara svenska och det gick så långt att hon glömde bort sitt eget språk i jakten på att höra till. När hon efter fyra år i Sverige som åttaåring skulle återse sin familj kunde hon inte ett ord finska längre.
Hon lärde sig så småningom med stor hjälp av sin storebror som tåmodigt tragglade med henne varje kväll. Men trots att hon var finska blev svenska hennes modersmål för resten av livet.
Som artonåring tog hon åter båten över till Sverige, denna gång frivilligt, efter en annons från tekoindustrin i Borås där hon under något år sov i barack tillsammans med andra finska flickor som också ville förbättra sitt liv efter kriget. Så småningom träffade hon min far på en dans och gav upp allt för kärleken.
När vi barn kom slutade hon arbeta och har sedan dess inte arbetat full tid igen. Min far är död och när hon sitter i det stora huset och funderar på om hon ska sälja eller inte förstår jag på henne att hennes liv inte riktigt blev som hon från början hade tänkt. Min far var rotad i samhället och vägrade flytta någon annanstans, trots att mor så gärna ville. Jag tyckte om min far men han begränsade min mor utan att vara medveten om det.
Nu när han inte längre finns har hon möjlighet att utnyttja sina sista år i livet att göra det hon vill. Om hon säljer huset och gör det hon en gång tänkte kanske hon kan hålla undan den gnutta av bitterhet som ligger och glöder farligt nära ytan.
Under hela livet har hon lyckats hålla ihop både familj och ekonomi men nu är det faktiskt dags att hon lever sitt eget liv, innan det är försent.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fin text. Man undrar vad det var som hon drömde om. Meningen "Misstolka mig inte..." stör litetgrand. En fin resa önskar jag dig.
Nu har jag förstås letat efter meningen "Misstolka mig inte …" men inte lyckats hitta den. Den kanske störde bort sig själv, eller så är jag blind. :-) Tyckte om berättelsen. Levnadsöden är spännande att följa. Hur jobbigt man själv än har det/har haft det finns det alltid någon som har det mycket värre. Klyschigt, men sant.
Fin och kärleksfull text. Det är så många kvinnor har gjort. Hållit tillbaka egna drömmar för den egna familjens skull. Ni barn har fått trygghet och omvårdnad, vilket har varit viktigt för henne. Det kan man förstå om man läser mellan raderna.
Min mor har blivit vingklippt många gånger under sin uppväxt och var en osäker tjej med massor av charm när min far äktade henne.
De flyttade till slut in i huset som var hans barndomshem och har där blivit stannande.
Idag är de två slitna människor som kanske egentligen skulle må bättre isär.
Så olika som dag och natt, och far ja han älskar att poa på sin bondgård medan mor älskar att resa och upptäcka. Den stora vackra gården de bor i har blivit ett fängelse som de inte kan ta sig ur.
Far dör nog om de flyttar, och mor jobbar stenhårt på att en gång kanske, kanske få flytta till sin lättstädade enplanskåk.
En jättefin berättelse som tyvärr många delar är vad du totat ihop idag. Ha en god dag
Skicka en kommentar