Mor stod vid diskbänken och plockade med koppar och fat efter frukosten. Ingen av dem sade någonting till varandra. Han såg på henne där han satt vid köksbordet med resterna av sin smörgås. Det var inte som vanligt längre. Han kunde se hennes vånda krypa som små maskar över hennes rygg, men hon lät dem göra det utan att säga något till honom. Varför ställde hon inga frågor? Skämdes hon över honom, men det han gjort var ju för bådas skull, inte bara hans egen. Hon hade väl också lidit?
Känslan av frihet efter att de fört bort far infann sig inte som han trott. Varenda gång mor och han skulle till att säga något till varandra fanns far där. Som en osynlig barriär mellan dem som omöjliggjorde samtal. Mor log mot honom med jämna mellanrum och lade sin arm på hans men hon sade ingenting av värde. "Är du hungrig", "Borsta dina tänder", "Rena kalsonger finns i lådan", var små meningar som ersatte de riktiga. Hon frågade honom aldrig varför han dödade Sara. Hade hon gjort det kanske han kunde förklarat för henne, berättat om andarna som hjälpt honom.
Huset tystnade alltmer för varje dag som gick. Hade hon frågat på en gång kanske det skulle ha fungerat men för varje sekund som gick kom de allt längre bort från räddningen. Istället lockade han till sig andarna från brunnen, bjöd in dem till eftermiddagskaffet, samtalade med dem i huvudet. De var oftast livliga och hade många idéer och han fick ibland lägga band på sig för att inte skratta högt åt deras fantastiska planer. Men ibland var de sorgsna och arga på saker han inte riktigt förstod, men de förklarade gärna och ville att han skulle vara med. Han visste att han inte pratade högt med dem men ändå rynkade alltid mor ögonbrynen när andarna var och hälsade på. Varför frågade hon inte honom?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Just det. Skulle han ha kunnat räddas där, av några obekväma frågor? I stället får andarna fri tillgång, även utanför brunnen.
Fint skrivet.
du är helt otroligt duktig på att få ihop det sjuka så att jag har en förklaring stackars pojk, lilla brunnspojken, tror modern hade kunnat räddat honom om hon bara hade gått ut ur sig själv vill veta mera om denna mystiska kvinna.....
Gillar våndan som kryper som maskar. Och andarna som blir verkliga gestalter. Och hur frågorna som borde ställts ersätts av trivialiteter. Du har blivit jäkligt bra på det här!
Du har ju för fasiken totat ihop en bok!
Det är bara att köra ihop alltihopa och skicka in till förlag.
Kalla kårar letar sig fram. Tur att det är så korta sycken i taget annars hade jag nog inte vågat läsa vidare ;-) tänkte också att detta blir väl snart en bok. Fantastisk hur du får storyn att fortsätta samtidigt som du följer utmaningarna.
Jag hade inte läst de tidigare delarna av Brunnspojken, men tyckte att din text igår var så bra. När jag förstod att det fanns mer läste jag alla delarna i ett svep. Kunde helt enkelt inte sluta! Tror på vuxenbok - och titeln Brunnspojken eller Pojken i brunnen är perfekt!
Skicka en kommentar