I sina drömmar flög han. På hundra meters höjd såg han sitt samhälle från ovan. Han flög längs Storgatan med alla butikerna och upptäckte till sin förvåning att det i kvarteren bakom låg boningshus han inte tidigare lagt märke till.
Trots att han drömde var han medveten om det och koncentrerade sig hårt på att inte vakna. Han ville behålla känslan av att flyga så länge som möjligt. Det var tredje natten i sträck han flög och han började tro att han skulle kunna göra det på riktigt.
Känslan när han i startögonblicket joggade lugnt och bara lutade sig en aning framåt för att hitta balansen var så verklig att han var förvånad över att ingen annan verkade ha kommit på det förut. När balansen var den rätta sträckte han ut armarna åt sidorna och lyfte från marken. Ibland kunde det ta ett par försök innan han sköt i höjden men när han väl kom iväg gick det ruskigt fort. Landa var däremot ett större problem. Ofta kraschade han hårt i marken med blåmärken som följd och trots att de förvärvats i drömmarna fanns de kvar på kroppen när han vaknade. Det var något han var tvungen att träna på.
Idag skulle han göra verklighet av sina planer. Efter skolan tog han omvägen bort till ängen som sluttade ner mot sjön. Han hade räknat ut att det skulle vara lättare att få upp farten om det lutade lite. När kompisarna frågade vart han skulle var han tvungen att ljuga för dem. Inte kunde han säga att han skulle försöka sig på att flyga.
Han lade sin ryggsäck på gräset och tog ett par djupa andetag. Prövande lutade han sig framåt för att hitta balansen innan han började springa. Vinden blåste i hans ansikte och när han trodde sig vara uppe i rätt hastighet fällde han ut armarna och lyfte. I alla fall för ett ögonblick, det var han övertygad om. Fallet blev hårt och han skrapade upp både armar och ben mot marken. Men även om han misslyckades kändes det som att han hade det inom räckhåll och han försökte om och om igen med samma resultat. Till slut var han tvungen att sluta om inte kroppen skulle bli alldeles blåslagen.
Råa skratt från skogsdungen invid ängen nådde honom när han tog på ryggsäcken. Ett par av kompisarna från skolan klev ut på ängen och skrattade så tårarna rann nerför kinderna.
"Vad fan håller du på med, Jonas, försöker du flyga på riktigt, du kan ju inte vara klok i huvudet."
Vad skulle han säga? Han ryckte bara på axlarna och gick därifrån, de hade ingen aning om hur besviken han var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
O nej, vad ömkligt! Det känns ju så riktigt när man flyger i drömmen.
Stackars kille att bli utskrattad. Jag vet exakt hur han kände sig. bra text
Bra text som vanligt.
När jag var liten hade jag en återkommande dröm om att jag flög bland såpbubblor. Det tog många år innan den försvann. Känslan minns jag än.
Jättebra som vanligt. Min ene son gjorde många försök att flyga när han var yngre...han hade också drömmar om hur han flög och var övertygad om att det skulle fungera i praktiken.
Å, att kunna flyga...du beskriver drömmen om det så verkligt.
Jag kunde inte sluta läsa, ville veta om det gick och hade hoppas på att han skulle klara det, det kändes som han ville det så mycket. /Betty
ja detta känner jag igen , drömmer ofta om att ta fart genom jogggning. härligt beskrivet och han verkställande sedan i verklignheten, ja man önskar det gick..
ps jag skrev oxå med joggingtema :o)
Det var verkligen en text om hårt på två plan, dels kroppsligen i fallet och dels själsligen i klasskamraternas hån. Bra!
Rörande, verklighetstroget sådant vi alla har något att relatera till. De flesta har nog försökt flyga och drömmar vill i alla fall jag ofta vara kvar i. Det var bra, häligt beskrivet.
Ang. din kommentar på min blogg. Verkligheten är ofta mer skrämmande än "dikten". Men hade jag bara sagt att en man blottade sig för mig på t-banan och onanerade framför mig så låter det inte hemskt, fast det är samma sanning. Men när jag beskriver chocken och paralyseringen som gjort mig oförmögen att kontrolera mina känslor och min kropp blir det annorlunda. Det är kanske lättare att projektera det till sig själv.
Bra skrivet, som barn försökte man sig på att flyga, fast jag visste att det inte fungerade.
Åh, vilken underbar berättelse. Men han gör ju fel. Precis som han flyger i drömmen och vet det, så kan man flyga i vaket tillstånd. Jag gör det själv när jag är ute och springer. På en grusväg, som går över fälten, fri sikt åt alla håll, så "blir jag" en av vråkarna som långt uppe i luften bara svävar fram.
Kanske är det syrebristen och tröttheten som ger mig hallucinationer? Men känslan av att flyga fram är underbar. Glöm inte berätta för oss om Jonas kommer på tekniken.
SV: Tänk om jag vore lärare ändå och utbildad pedagog, då hade jag inte behövt stångas med en kollega som suttit på sin stol i 15 år, medan jag bara har varit där i 1,5.
Skicka en kommentar