daglig dos

Mor förändrades snabbt efter det att far försvann och tystnaden kom att hålla huset i ett järngrepp. Han välkomnade avbrotten när mor vände blad i tidningen, då lät det som om åskan gick. Eller när hon diskade, vattnet som forsade ner i baljan, skramlet av porslin och avloppet som till sist svalde vattnet med ett ljudligt gurglande. Det enda ljud han kunde lita på var den gamla moraklockans tickande inne i vardagsrummet, på avstånd lät det som om någon gick omkring med rytmiska steg därinne. Han tyckte synd om henne eftersom hon inte hade några andar att prata med. Det förstod han eftersom hon ofta gick och mumlade tyst för sig själv. Grannarna och vännerna höll sig undan och hon bjöd inte in dem heller. Samtalet ute vid postlådorna som förut varit en del i den dagliga rutinen deltog hon inte heller i längre. "En daglig dos av skvaller", brukade hon säga. Nu smög hon bakom gardinen för att först titta på grannarnas samtal, sedan smyga ut och hämta posten när de gått in till sitt.

Första gången det hände blev han både rädd och arg. Utan att ge ett ljud ifrån sig ramlade hon ihop i en hög på golvet i köket. Koppen hon höll på att diska gick i bitar och spred sig över golvet. När hon viskade till honom att han skulle springa in till grannen efter hjälp insåg han att han inte längre kände igen hennes röst. Var det verkligen hon som låg på golvet? Kanske hade någon annan tagit hennes plats utan att han märkt det? Tills han var säker på vilket var han ändå tvungen att hjälpa henne. Han tog på sina träskor och gick över gården, hoppade över det lilla diket som skiljde deras och grannens tomt åt.

På grannens tomt hade han inte satt sin fot sedan Sara dog. När han gick förbi äppelträdet undrade han varför hon tyckt att trädet var så intressant att hon kunde stå och titta på det i timmar. Med blicken vänd upp mot trädkronan stannade han mitt under trädet. Vilket virrvarr av grenar och löv. Han hade aldrig förr tagit sig tid till att verkligen se hur ett träd var skapt. Mitt i all röra fanns en ordning som han fann fascinerande, en symmetri som inte kunde komma av bara slumpen. Små bitar av mossa växte på stammen och han blev arg över intrånget som störde den perfekta bilden. Han petade loss den med naglarna och lät bitarna falla ner på den välklippta gräsmattan.

"Vad gör du här?"
Han tittade förvånat upp och såg Saras far stå på farstutrappan. Bilden av mor på köksgolvet poppade upp i hans huvud och han kom plötsligt ihåg varför han var där.
"Mor behöver hjälp, hon har ramlat."