något stimulerande

Armarna antingen hängande eller med ett lätt grepp i bänkens ben. Huvudet mjukt placerat på handduken som vadderar hålet. Ögonen slutna för att slippa se det tråkiga golvet. Musiken är oftast något klassiskt, svepande, kanske Debussy, ibland en CD med enbart regnsskogsljud, avslappnande. Hudvarm olja som sakta stryks över ryggen med långa svepande rörelser. I början kändes det tvunget att samtala under tiden, men det har vi lagt ner. Hon gör sitt jobb och jag behöver inte se till att hon har det trevligt. Hon är där enbart för min skull och jag tänker njuta av det.

Handflatorna trycker längs ryggraden, följer kotorna en efter en, först på ena sidan, sedan den andra. Hon mumlar något om knutor men jag lyssnar inte, jag har sjunkit in i mig själv och hör bara allt på avstånd. Det kittlar en aning när hon med fingrarna trycker utåt från kotornas mellanrum. Tillfällig smärta som förbyts i en ström av välmående när hon hittar en knuta som hon masserar mjuk. De spända axlarna som hon arbetar med länge, nästan lyfter mig från bänken i sin iver att betvinga stelheten. Tummen och pekfingern letar sig upp i nacken, masserar hårt vid sidan av halskotorna och skickar rysningar av välbehag långt ner i tårna.

Hon lämnar mig med musiken klingande långt borta, på andra sidan dalen, bara som ett eko. Jag försvinner bort men vet att det inte gör något. Hon väcker mig efter en stund, pånyttfödd.