prestera

Kyrksalen tystnade och klockorna började ringa till gudstjänst. Han satt på främsta raden och kände fjärilarna i magen. Tankarna snurrade runt och ville inte lyda hans befallning om att stilla sig, koncentrera sig på uppgiften. Han sneglade åt sidan och såg att Patrik led av samma fenomen. För ett ögonblick kände han en impuls att sträcka ut handen mot honom, lägga sin hand på hans för att lugna, både sig själv och honom. Men processen var menad att vara personlig, en stund för adrenalinet att samla sig på hög innan det oundvikliga ögonblicket då de skulle kasta sig ut på djupt vatten. Han gned handflatorna mot varandra för att bli av med handsvetten när ekot av de sista slagen från kyrkklockorna klingade ut. Prästen nickade omärkligt mot dem som ett tecken att det var dags. Sakta reste de sig upp och gick fram mot sina instrument.

Det fanns ingenstans där tystnaden var så tjock som i kyrkan, blickarna så genomträngande. Salen var fylld till lite mer än hälften såg han när han plockade upp sina marimbaklubbor, men han fick inte tänka på det nu. Han blundade en kort stund för att samla sig, sedan slog han an första tonerna. De började alltid med ett säkert kort, en av Bachs inventioner, dels för igenkänningsfaktorn, dels för att det var ett bra sätt att komma igång. Efter första strofen kände han hur nervositeten som tidigare legat som en klump i magen förbyttes till koncentration. Nu var det bara han och musiken, ingenting annat. Han visste egentligen inte vad trans var för slags tillstånd men han liknade känslan under konserterna med det. Fullständig kontroll med ett glasklart sinne som registrerade allt av vikt.

Som brukligt i kyrkan blev det inga applåder under konserten, vilket inte gjorde något, det var lättare att hålla fokus på musiken och presentationerna om de fick behålla rytmen. På något sätt blev det också en bättre helhetsupplevelse för konsertbesökarna. Programmet flöt på, efter Bach följde Sjostakovitj, Grieg, Mussorgsky, Tarrega och en del moderna kompositörer vars presentation varken gjorde till eller från. De avslutade alltihop med Quiet Celebration av Bill Molenhof.

Efter att sista tonen klingat ut stod de stilla en lång stund med huvudena böjda över instrumenten. De hade gjort en kanonkonsert och belöningen kom när de öppnade ögonen och slappnade av. Prästen började en aning tveksamt som om han ogärna ville besudla sitt heliga rum med så världsliga saker som applåder. När han så gett sitt tillstånd stämde resten av besökarna snabbt in och applåderna steg som åskskurar mot det välvda taket. Det var värt all vånda i världen att få uppleva just ett sådant här ögonblick. Det var ofattbart att de hade förmågan att beröra på det sätt de uppenbarligen gjorde. De spelade ju bara på sina instrument men applåderna sade någonting annat. Människorna i bänkarna hade fått en upplevelse för livet och det var de som gett dem det. Det var obetalbart.