något flyktigt

Han körde in bilen i garaget och stängde dörren efter sig. Flickan i baksätet var fortfarande medvetslös och skulle så vara ytterligare en stund, det visste han av erfarenhet. Han drog henne till sig i fötterna och lyfte därefter upp henne på axeln. Bilen skulle han noggrant städa ur senare när flickan var installerad i källaren. Han lämnade hunden ensam i garaget och öppnade dörren in till huset.

Han tejpade fast henne vid stolen med hjälp av silvergrå mattejp men han lät höger fot vara fri. Munkavel skulle hon också få men han ville att hon skulle vakna till först så att han var säker på att hon andades ordentligt på egen hand. Med varsam hand tog han en trasa och doppade den i plastburken han fyllt med ljummet vatten. Noggrant tvättade han foten ren från smuts och kunde samtidigt konstatera att hennes tånaglar behövde klippas. Att inte hennes föräldrar höll bättre koll på sin dotters naglar irriterade honom men han skulle gärna hjälpa henne med den detaljen. Han var ändå tvungen att klippa hennes hår en aning om inte han fick bukt med den ostyriga locken i pannan.

Han öppnade lådan där den vita lacksskon låg förvarad. Försiktigt trädde han på den och han rös till av välbehag när han såg hur väl den satt på hennes lilla fot. Hon började jämra sig och gunga med huvudet fram och tillbaka och han förstod att det var dags att sätta munkavel på henne. Inte för att han var rädd att någon skulle höra henne, för det var källaren alldeles för välisolerad. Nej, han ville hon skulle spara sina ord till senare, så att han först fick möjlighet att förklara för henne hur saker och ting var tvunget att gå till. Hon behövde tid att smälta alla hans ord, det var inte så konstigt, det var så mycket hon inte förstod. Han log mot henne när hon öppnade ögonen och såg på honom.

Hennes ögon fick en rådjursliknande blick när det gick upp för henne att livet inte skulle bli så mycket längre. Tårarna rann nerför hennes kinder när han förklarade att livet var en dimma som plötsligt upplöstes av dagen. Hon utstötte kvävda rop genom munkaveln när han berättade om andarna som skulle bära henne ner i brunnen. Han var irriterad över att hon inte lyssnade på honom, han ville ju bara förbereda henne en aning så hon visste hur det sedan skulle bli. Kunde hon inte vara tacksam över det?
Han tog ytterligare en bit av mattejpen och tejpade fast hennes högerfot vid stolsbenet. Risken fanns kanske annars att hon skulle sparka repor i lackskon, det ville han absolut inte vara med om. Han lämnade henne i källaren för att komma tillbaka när hon lugnat ner sig. Då fick han gå igenom det en gång till med henne, tills hon hade vett att lyssna.