När polisen kom gåendes över gården med den vita lackskon i handen visste han att det inte skulle dröja länge innan det var över. Skon var ett bevis på att han talat sanning och att resten därmed också borde vara sant. Genom fönstret i köket såg han hur de samtalade med varandra därute. Rösterna var ivriga och gesterna yviga som för att visa alla runt omkring hur viktigt det de just pratade om var.
Han visste vad de pratade om och han visste också vad de borde göra härnäst men han fick inte tala om det för dem. Andarna i brunnen hade hjälpt honom men han var osäker på om de verkligen gjort rätt. Tänk om det inte gick som de ville? Vad skulle hända med honom då?
När poliserna närmade sig brunnen blundade han. Han önskade intensivt att de skulle låta bli men det var för sent nu. Inom sig såg han hur andarna flydde ljuset från deras stora ficklampa in mellan stenarna i väggen. Hur den fuktiga dimma av mörker som brukade omsluta honom skingrades och blottlade Sara. Hur hon i det kalla ljuset inte var något annat än just död. Hur de tog samma steg som han tagit ner till botten för att lyfta upp henne ur sin grav.
"Silver."
De viskade till honom att vara stark, att lita på dem, att följa deras väg.
Mor skrek när hon såg Saras kropp lyftas ur brunnen. Han fick nästan panik när hon tog tag i honom och kramade hans kropp tills luften nära på tog slut. Det kändes tydligt i vilket ögonblick hon kom till insikt. Greppet släppte och hon blev kall och stel i sina rörelser. Hon sade ingenting till honom men han förnam vissheten som en hinna mellan dem. Ögonen var värst, de såg på honom men fäste ändå inte blicken, som om hon försökte se igenom honom eller kanske in i honom.
Lika tydligt kände han när hon bestämde sig. Rummet vibrerade av beslutsamhet när polisen steg in genom dörren för att tala med dem.
Andarna hade rätt. Mor valde honom före far. Trots att far försökte kasta skulden på honom skyddade mor honom med allt hon hade. När de visade far skon och hårtofsen skakade han bara på huvudet. Det var nästan att han tyckte synd om sin far när de förde bort honom. Så nära han var att skrika ut sanningen, men mor lade tyst en hand på hans arm. Hon nickade och log.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Suggestivt och tätt!
hmmm äntligen lite om min lilla brunnspojke igen trodde ett tag att den vart slut och förbannade slutet den här blir bara bättre och bättre.
Mycket bra och målande beskrivning som förklarade mycket trots att jag inte har läst något om Brunnspojken tidigare.
Jag har verkligen väntat på att Silver skulle dyka upp igen. Oj, vad spännande. Nu blir man ju nyfiken på vad som kommer hända när det bara är mamma och brunnspojken där hemma. Hur mamman kommer hantera det hon vet om sitt barn. Ruskigt!
Mycket spännande och bra berättat.
Kärt återseende. Du skriver så bra.
På något sätt så kanske hon förhoppningsvis äntligen tar ansvar för sitt barn. Men som sagt vad händer nu......?
Spännande fortsättning, bra skrivet.
Jag har missat den första delen som jag förstått på kommentarerna att det fanns. Kanske var det därför jag hade svårt att hänga med i början. Läskigt krypande känndes det i alla fall, men varför log mor???
Superbra som vanligt!
Läskigt rysligt som vanligt!
Skicka en kommentar