En djup suck pös ur hans lungor när droppar av bensin för tredje gången vätte hans ansikte. Avin som förkunnade att den begagnade bensinpumpen låg och väntade på utlämningsstället damp ner i brevlådan på fredagen. Just den fredagen han hade tänkt att få lite tid för sig själv.
Wolkvagnsbussen var ytterligare ett av idiotinköpen de hade gjort det senaste året. Han misstänkte starkt att hans fru, Ylva, led av någon allvarlig störning. Det hjälpte inte hur många motargument han försökte komma med så blev det som hon ville i slutändan i alla fall. Men vem fan var det som fick rätta till allting som gick snett, tänkte han och svor när klämman runt bensinslangen lossnade och dränkte honom med den illaluktande vätskan.
Han var långt ifrån någon bilmekaniker men priserna på en bilverkstad tänkte han inte betala. Då svettades han hellre ett par timmar i obekväm ställning under bussen. Det gav honom dessutom bränsle i de infekterade diskussionerna mellan honom och Ylva. Hus, bil och en sketen wolkvagnsbuss, nu ville hon till råga på allt bygga en friggebod på tomten också. Tankarna snurrade i huvudet på honom och han visste precis vad han skulle säga till henne om ämnet kom upp igen. Men han visste samtidigt att när det väl blev verklighet skulle han få tunghäfta och låta henne köra över honom igen. Vilket djävla äktenskap, han tvivlade starkt på att det skulle hålla mycket längre, och han visste inte om han orkade eller ville lägga ner den tid och energi som krävdes för att rädda det.
"Är du inte färdig snart", hörde han Ylva ropa till honom.
Han vände på huvudet och såg hennes ben bredvid bussen.
"Det är inte så djävla lätt som du kanske tror", skrek han tillbaka.
Egentligen behövde han en annan hylsa men han ville ogärna rulla fram från underredet när Ylva stod där. Istället slog han lite med hammaren i plåten för att han skulle låta upptagen. Till slut gav hon upp och gick in.
Efter ytterligare en timme trodde han att det var klart. Det visste han inte säkert förrän han kollat så att bussen verkligen startade. Han kom på sig med att tänka på hur livet skulle vara utan Ylva. Ett hus som inte renoverades stup i kvarten, en bil av nyare modell som bara behövde tvättas, en lättskött trädgård utan dessa otaliga rabatter som skulle rensas i all oändlighet. Men hur i helvete skulle han komma ifrån henne, hon skulle knappast acceptera ett uppbrott. Han kände sig som om han satt i fängelse. Bara för att djävlas med henne skulle han egentligen köra den förbannade bussen över klippan och ner i vattnet ute bredvid badplatsen. Ju mer han tänkte på det desto mer lockade idén. Nedanför klippan var det djupt och ganska strömt och skulle lätt kunna leda till spekulationer om vad som hänt honom. Med ett leende gick han in i huset.
"Ylva, jag åker ut en runda för att se om bussen fungerar som den ska."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Gillar spänningen och den oväntade "knorren!. Jättebra, tycker jag //Sofie
Alltid den lilla oväntade knorren!
häftigt! vilket härligt slut!
Sicken jäkel. Och så likt män ibland, att vara martyrer, eller likt mänskor, skulle jag nog säja. På pricken, som en dödsdans. Bra!
Svar på ditt inlägg: Det blir tidig kräftskiva med våra barn, så läsförmågan kommer nog vara helt ok. "Vuxenkräftskiva" blir det nästa helg istället och då ska jag hålla mig härifrån. =)
Lycka till på loppet. Nu ropar dottern. Ser fram emot att läsa din text ikväll.
Ja, det var en mitt-på-pricken-text. Man kan riktigt ta på hur irritationen stiger inom denna stackars man som låter sig hunsas av sin häxa till kvinna :D)...önskar bara att jag kunde dra i handbromsen, om nu den fungerar i denna risiga, gamla buss, innan han beslutar sig för att köra över stupet.
Först skrattade jag över den klockrena självinsikten att hans fru alltid skulle få rätt. Men skrattet fastnade i halsen. Den vändningen berättelsen tog var alls inte rolig. Tyvärr är det ju sant att trasiga relationer kan hålla personerna så i sitt grepp att den enda synliga utvägen är döden. Hoppas ändå att din bilreparatör kommer på andra tankar när han väl kommit iväg med bussen.
Jag tror att du och jag hade skrivit om samma relation idag. Det finns en insikt hos mannen men han ser inte vägen ut. Har inte förmågan att kommunicera och gömmer sig därför i garaget. Jag menar inte att det är ett manligt fel. Jag ser bara fenomenet, det är ju lika mycket kvinnorna som inte kan kommunicera - hur mycket de än pratar...
Bra skrivet, men jag tror nog att han rullar bilen över stupet utan att sitta i. Det var min tolkning av texten.
Vilken bra text, men också tragisk. Jag tolkade den som att han kör bussen inklusive sig själv över stupet.
Jag gillade ditt slut, men det är nog för att jag tolkade liksom Sissan att han kom på ett sätt att fly sitt nuvarande liv och sedan börja om på nytt någon annanstans....
Skicka en kommentar