grundläggande behov

"Ursäkta, men när stannar vi nästa gång?"
Chauffören muttrade något ohörbart tillbaka och Elsa gick tillbaka till sitt säte utan svar.

Bussresan till Österrike var belöningen för många års idogt sparande av de små slantar som blev över varje månad. Hon och väninnan Margot hade ägnat timmar över broschyrerna vid köksbordet innan de bestämde sig för resan till den lilla bergsbyn Fishbach med bara elvahundra innevånare. De var nu inne på andra resdagen eftersom de övernattat på ett litet hotell invid autobahn efter en lång första dag i bussen. Margot hävdade att det bästa sättet att resa var med buss men Elsa var tveksam. Kroppen värkte efter många timmars stillasittande och inte ens den stora öl hon blev serverad till kvällsmaten tycktes hjälpa för att lindra stelheten. Dessutom var kaffet efter maten under all kritik, en blaskig historia där botten på koppen tydligt framträdde. Inte ens maten fick hon beställa själv, nej, bussbolaget hade tagit hand om allt. Spezialität aus Deutchland var en äcklig potatisboll fylld med någon brunaktig sörja som förmodligen skulle föreställa kött. Knödel, det namnet skulle hon lägga på minnet så att hon aldrig råkade ut för maträtten igen. Inte konstigt att det stora glaset med öl så lätt gick ner.

Det trängde på värre än någonsin, skulle de inte stanna snart. Busstoaletten var avstängd eftersom guiden hävdade att den var överfylld. Elsa hade hört dem stå och göra sig lustiga över sina passagerare utanför bussen vid färjan.
"Det ska till ett gäng inkontinenta pensionärer som pissar toaletten full innan bussen ens lämnat Sverige", skrattade den ena av chaufförerna.
Elsa sade ingenting utan bet ihop, men inombords skakade hon av ilska, de hade väl rätt till respekt trots att de började bli till åren.

Nu var det väl ändå dags att stanna snart, det gick inte att hålla emot längre nu. Elsa påkallade guidens uppmärksamhet och vinkade henne till sig.
"Nu måste vi stanna snart, jag måste gå på toaletten nu", viskade hon tyst.
"Rulla av på nästa rastplats, tanten här måste gå på dass", skrek guiden till chauffören som viftade med handen som ett tecken på att han hört.
Resten av bussen hade också hört och Elsa skämdes där hon satt. Det var väl ändå inte nödvändigt att basunera ut hennes behov över hela bussen. Kunde man inte förvänta sig en aning av respekt när man faktiskt betalat en massa pengar för att få komma iväg. Nej, det var första och sista gången hon gjorde en bussresa, det var ett som var säkert.